Ett nytt Klostergårdskvarter av Gunnar Stensson

 

Lönnarnas kronor skiftar i gult och rött när jag är på väg till stan på tisdagsmorgonen efter att i Sydsvenskan ha läst Kalle Kniviläs artikel Nedbrunna gatuköket ska ersättas av höghus.
   Jag passerar plaskdammen och centrum och den branta vildvuxna kullen där barnen brukar åka pulka även när vintern bara varar ett par dagar.
   När jag kommer till Östanväg konstaterar jag att ingenting i det nuvarande Klostergården berörs av det planerade nybygget.
   Bortom Östanväg utbreder sig en parkeringsplats fylld med bilar och en asfaltyta med de brända resterna efter gatuköket och ett par stora sandhögar. En gång fanns här en bensinstation, men den tvingades flytta av miljöskäl. Är marken förorenad? Tvärs över asfalten fram till Stattenavägen står en rad unga träd, som för att understryka asfaltens grå tristess. Så är det nu, i oktober 2020.

På detta öde ingenmansland mellan Klostergården och Lund ska ett stort nytt kvarter växa fram. Bilarna ska parkeras under jorden. Den gröna pulkakullen ligger intill Östanväg, som ska bli smalare och mer cykelvänlig. Den syns knappt på tidningsbilden. I stället för trädraden ska det ligga hus på båda sidor om cykelvägen till stan.
   När jag om några år korsar Stattenavägen kommer jag att märka att också den gjorts betydligt smalare och har blivit mindre trafikerad.
   Vid järnvägsspåret vänder jag mig om och betraktar med halvslutna ögon det blivande klostergårdskvarteret på avstånd. Jag ser en bred vit fasad som ansluter till låghusen längs Stattenavägen. Sex våningar. Bakom fasaden tornar ett högre hus upp sig. Till höger om fasaden ser jag ett lika brett sexvåningshus i rött tegel som sträcker sig nästan ända fram till rondellen där Nordanväg och Stattenavägen möts. Bortom rondellen är Stattenavägen bredare. Den utgör huvudinfarten till Klostergårdsstationen som blir färdig 2024.
   Bakom sexvåningshuset syns ett tiovåningshus med fasaden mot Nordanväg, också det i rött tegel. De nya tegelhusen skymmer, tack och lov, de fyra fula Akeliushusen. Där låg en gång byggleken och ungdomsgården - en föregångare till Mejeriet.

De nya byggnaderna utgör ett dubbelkvarter och platsar som tillägg till Klostergårdens kvartersbebyggelse.
   Eller hade det varit bättre att avstå från de två bortersta husen så att Klostergårdsfältet, vår vackra park, hade fått sträcka sig över Östanväg in i kvartersområdet och fått breda ut sin grönska där?  
   Kommer de 220 nya lägenheterna bli hyreslägenheter eller bostadsrätter?
   Hur som helst är det planerade nya kvarteret bättre än den asfaltöken som nu utgör ingenmanslandet mellan Klostergården och Lund!
   På väg genom villakvarteren längs Östgöta-Västgöta-vägen tänker jag:
   Om alla vi som bor i Klostergården i stället skulle bo i sådana här trevliga små villor med privata trädgårdar omkring skulle ändlösa villamattor täcka hela Höje å naturreservat och alla åkrarna.
   För att behålla våra gårdar, vår park, vårt naturreservat, våra åkrar och våra fotbollsplaner bor vi tätt och högt – och sparar naturmark.
   I Klostergården har vi dessutom lyckats skapa trivsel och gemenskap genom att anlägga Klostergårdsfältet och plaskdammen mellan kvarteren och centrum och genom att förvandla höghuskvarteren till slutna skånegårdar med lekplatser och fikaställen.
 

 

Och husen som ska byggas på asfaltöknen ser ut att passa bra som en utvidgning av Klostergården.
   Jag får säkert många fler och kanske annorlunda tankar under den långa tid då Planförslaget är ute på samråd, tänker jag, när jag efter att ha sprungit över den trafiktäta Södra vägen går förbi Mejeriet. Klockan är kvart i tio och jag ska till Gleerups.