2020-12-17

Epidemier och barnsjukdomar av Gunnar Stensson

 I november 1938 är det mörkläggning i Uppsala. Han går runt kvarteret med far. Gatorna är tomma och alla fönster mörka. Fullmånen följer dem längs ett plank. Han är fem år. Trettondagsafton 1939 får han scharlakansfeber. Du ska åka brandbil, säger far, men i stället kommer det en grå ambulans. På epidemisjukhuset hamnar han ensam i ett gult rum. Han skriker. En barsk syster kommer. Om du inte slutar skrika får du aldrig komma hem, säger hon. 20 barn ligger i sjukhussalen. Varje morgon kommer en syster och petar snor ur deras näsor med en träspatel. En gång petar han ut en snorklump själv. Han får öroninflammation och ska opereras.

 


 

De håller etermasken över näsa och mun. Han försöker låta bli att andas. Det går inte. Det är som att falla. Efteråt kräks han. Han stannar på epidemisjukhuset sex veckor. Sedan bor han hos syster Majken i utkanten av stan. Varje dag får han ett rört ägg. Snart blir det sommar. Då flyttar han till Växjö. Där bor redan mamma och far och lillebror Jan. Han har fyllt sex. Jan får också scharlakansfeber. Mamma cyklar till epidemisjukhuset. Ibland åker han med på pakethållaren. På hösten blir det krig. Två finska barn kommer, Kerttu och Onni. De talar finska. Kerttu ska bo hos barnmorskan i huset mitt emot. Onni reser någon annanstans. Far blir inkallad under julen. Han är på Gotland. De första skolåren får han mässlingen, påssjuka, röda hund, influensa, kikhosta och öroninflammation. Det är lika för alla. Somliga har det värre. En klasskamrat får barnförlamning och måste halta runt med en stålställning på benet.  Moster får tuberkulos. En vecka är det så kallt att vattnet i huset fryser och skolan stänger. När han klarat barnsjukdomarna är han frisk. Det blir inte alla. Han hade tur. Det har han fortfarande. Flera av hans kamrater ligger nu i vår tids motsvarigheter till epidemisjukhusen.

Inga kommentarer: