I motsats till många svenska städer verkar Lund aldrig ha haft spårvagnar. Tills nu, 2020, när spårvagnen till ESS börjat rulla.
Artikelförfattaren åker spårvagn, Föto: Elsa Grip
Sittande i de bekväma men inte särskilt vackra vagnarna i
”Blåtand”, som ett av tågsätten kallas, funderar jag över den långa
kamp som verkade dela Lund i två motsatta läger och skapade ett nytt
parti, FNL (vars initiativtagare måtte ha glömt den historiska
betydelsen av förkortningen i USAs krig mot Vietnam).
Sydvietnams nationella befrielsefront, förkortat FNL från franskans namn på organisationen (Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam),
var en ledande gerillarörelse i Republiken Vietnam under Vietnamkriget.
Den stred tillsammans med den armén mot Sydvietnams USA-understödda
regering och de amerikanska trupperna i landet.
En granne i mitt hus, och en nära
arbetskamrat på universitetet, begärde båda att jag skulle ta ställning
– mot projektet. Det gjorde jag aldrig. Kanske hade jag andra strider
att hantera, kanske gömde jag mig bakom orden ”det får lundensarna ta
hand om”. Klart är i alla fall att jag häpnade över intensiteten och
övertygelsen hos de som – något yrvaket – bestämt sig för att sätta
stopp för spårvagnen. I en intervju i LUM, universitetets tidskrift,
framträdde en säkert duktig akademiker som med stor självkänsla
meddelade att projektet var helt fel, och att det var hennes skyldighet
att sätta stopp för det.
Att ta ställning innebar för mig att skaffa mig kunskap
om hur stadsplanerare och politiker tänkte när de 1990, många år före
protesterna, i en översiktsplan beslöt satsa på en spårväg till
Brunnshög och vidare österut. Det innebar också att försöka förstå
motiven hos de som drev protesterna. ”Tänk dig en spårvagn på
Klostergatan” var min akademiska väns argument. Platanträden på
Clemenstorget ansågs utrotningshotade, och gatan upp mot
Allhelgonakyrkan skulle förstöras. Sådana argument flöt omkring, om jag
minns rätt.
Ekonomin då? Stora pengar för spårbunden trafik, när det
moderna samhället hellre satsar på flexibla bussar, gärna eldrivna. I
Malmö hade man satsat på tredelade bussar. Men tanken på, och
planeringen för, spårvagn var igång i flera svenska städer. I Stockholm
återskapades den gamla 7:an till Djurgården, och Nockebybanan klarade
livet. En yttre ring av spårbunden kollektivtrafik finns under namnet
Tvärbanan, mycket lyckat. Göteborg har aldrig släppt sina spårvagnar,
trots de branta backar de tvingas forcera. I Norrköping syns
spårvagnarna från tåget.
För som det känns rätt länge sedan tillhörde
jag de grupper som protesterade mot en bilbro mellan Malmö och
Köpenhamn, den bro som i en konstgjord ö med namn Pepparholmen går
under jord och till synes aldrig når målet. Våra argument handlade
mycket om att bron skulle komma att gynna den biltrafik som måste
minskas, och att långväga järnvägstrafik (godståg) borde ges prioritet,
då med en bro eller tunnel i Landskrona eller Helsingborg.
Nu är bilbron där, en lokal bro mellan Köpenhamn och
Malmöregionen. Att gå eller cykla över bron är förbjudet. Långtradarna
har inte gynnats, godstågen väljer säkert först andra möjligheter. Men
Öresundsregionen gynnades.
Utanför spårvagnsfönstret dyker Brunnshög upp, några hus
verkar redan inflyttade, andra byggs. Ett slags Klondyke där allt växer i
rasande fart. Bortom Brunnshög ligger jordbrukslandskapet, Sveriges
bästa jordar sägs det, under exploatering. Allt pekar på planer för
omfattande bebyggelse i ett Lund som ska växa kraftigt ut mot nordost.
Max4 och ESS ska vara magneter i den processen.
Om något decennium kanske spårvägen gör en längre resa,
till Södra Sandby, Dalby och vidare österut. Då kan den ses som en del i
ett återupprättande av järnvägen som ett alternativ till den bilism vi
måste få bukt med.
Bertil Egerö, bosatt i Lund sedan 1990
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar