Ojämlikhet – jämlikhet – ojämlikhet. Svensk skola under 100 år av Gunnar Stensson

Sverige hade i själva verket ett av de mest efterblivna utbildningssystemen i Europa, konstaterar Tage Erlander i sina memoarer. Men efter införandet av enhetsskolan 1962 blev svensk skola världsledande.

 

 

På 1990-talet kommunaliserades skolan, samtidigt som riskkapitalbolagen gjorde den till en lättmjölkad kassako. Pisa-chocken 2012 avslöjade att svensk skola hamnat i botten bland OECD-länderna. Därför var glädjen stor när Sverige närmade sig en mittenposition vid Pisa-mätningen 2015 och tycktes fortsätta uppgången 2018/19. Eller var det fusk?

I det då efterblivna svenska utbildningssystemet hamnade jag som sjuåring 1940. Jag trivdes i folkskolan men efter fjärde klass tvingades jag börja i Växjö högre allmänna läroverk. Läroverket var auktoritärt med uttalat nazistiska inslag åren omkring 1945. Jag vantrivdes. (Ta gärna del av den klassiska skolskildringen i filmen ”Hets”.)
 

 

Mina yngre syskon fick en helt annan skolgång tack vare enhetsskolan som i min hemkommun infördes redan i mitten av 1950-talet. När jag sökte min första lärartjänst 1961 var gymnasiet fortfarande ojämlikt. Där ville jag inte arbeta, så jag började som folkhögskolelärare i Axevalla. Jag fortsatte sex år i Framnäs utanför Piteå.
   Efter flytten till Lund 1969 fick jag en tjänst på Heleneholmsskolan, som var försöks- och demonstrationsskola för lärarhögskolan. Genom åren hade jag många begåvade lärarkandidater.
   Jag upplevde Heleneholmskolan som jämlik och utvecklande. Som klassföreståndare tog jag emot högstadieklasser från den intilliggande Munkhätteskolan och undervisade dem i årskurs 7, 8 och 9. Nästan alla valde att fortsätta på gymnasiet och jag fortsatte att undervisa dem tre år till.
   Sedan slogs systemet sönder. Regeringen skilde gymnasiet från grundskolan 1985. Flera av mina kollegor tvingades lämna Heleneholm. I fortsättningen var jag enbart gymnasielärare. 
   1989 blev jag skolpolitiker i Lund, först i skolnämnden som hade ansvar för alla Lunds skolor och något år senare i den nya utbildningsnämnden. Samma år medverkade jag i en stor lärardemonstration mot skolans kommunalisering. Svensk skola låg fortfarande i OECD-toppen och Lunds gymnasieskola i svensk topp när jag lämnade uppdraget som nämndsordförande 2006. Strax därpå infördes skolpengen i Lund och skolkoncernerna började vinstjakten. 2012 inträffade Pisa-chocken. Svensk skola hamnade i OECD-ländernas bottenskikt och Lund förlorade sin ledande position i Sverige. Svensk skola har åter blivit en av de sämsta och mest ojämlika i Europa, liksom på 1930-talet. Hur ska vi befria den från kapitalets vinstjakt och åter uppnå jämlikhet och kvalitet?

”Klass i Sverige”, den bok om ojämlikheten in Sverige som VB presenterade förra veckan, har flera avsnitt om svensk skola. Överskådligast är kapitlet ”Från jämlikhet till valfrihet i svensk skolpolitik” av Mattias Börjesson och Rune Romhed. Det beskriver kampen för en jämlik skola. Enhetsskolereformen utarbetades före andra världskriget men började inte genomföras förrän 1948 efter det att Skolkommissionen presenterat sitt huvudbetänkande. Motståndet var stort, inte minst från konservativa företrädare för läroverken, som konsekvent underskattade elever från landsbygd och arbetarklass. 1962 var enhetsskolan på plats. Efter några decennier av framgång – och borgerligt motstånd – tog nyliberala doktriner över omkring 1990. Skolans kommunalisering 1989 som socialdemokraterna genomförde med stöd av V, var det avgörande steget mot ojämlikhet. Sedan kom friskolebeslutet, skolpengen och marknadens inträngande i skolan.
   Kapitlet ger en dramatisk beskrivning av övergången från ett jämlikt till ett extremt nyliberalt skolsystem som bara införts i Sverige och general Pinochets Chile. Chile har senare avskaffat det. Vilka har modet och kraften att skapa en jämlik skola i Sverige?

Sverige höjde Pisa-resultatet 2018 genom att undanhålla 11,1 procent av de lågpresterande eleverna från mätningen. Även på skolorna förekom slarv som höjde resultaten. Fusk ger pengar. Riksrevisionens kritik handlade mest om bristande kommunikation mellan Skolverket och regeringen. Kritiken följdes upp av riksdagens borgerliga partier, men de krävde varken utbildningsminister Anna Ekströms avgång och eller förändringar av den destruktiva skolpolitiken. Debatten borde handlat om fusket med Sveriges resultat i Pisa-mätningen – och om den snabbt ökande segregationen i svensk skola. Den borde handlat om ojämlikheten i skolan.
   Utan jämlikhet ingen skolkvalitet. Utan jämlikhet ingen frihet, inga fria val, ingen demokrati.