Det är 60 år sedan det svenska Pan
Am-plan som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskiöld färdades i
störtade vid staden Ndola i nuvarande Zaire den 17 september 1961. Han
var på väg för att möta dåvarande Katangas ledare Moise Tshombe.
Hammarskiöld var kontroversiell och de omedelbara
misstankarna att han blivit utsatt för ett attentat styrks i Ravi
Somaiyas nyutkomna bok ”Den gyllene tråden – Kalla kriget och Dag
Hammarskiölds gåtfulla död.”
Under sina ansträngningar att lösa Kongokrisen hade
Hammarskiöld tagit initiativ till FN:s fredsbevarande styrkor. Även
svensk trupp sändes till Kongo och blev inblandad i strider. Jag var
starkt engagerad och hade anmält mig till FN-truppen ett par år
tidigare, men inte blivit antagen. Idag, 60 år senare, är Kongo
fortfarande ett av jordens mest exploaterade och underutvecklade
länder.
När nyheten om Hammarskiölds bortgång blev känd hade
jag just tillträtt en lärartjänst på Axevalla folkhögskola. Karin
skulle börja på skolans teaterlinje, som senare utvecklades till Skara
skolscen. Vår son Martin var tre veckor gammal. Vi hade flyttat in i en
tvårumslägenhet i ena änden av en barack med 20 kvinnliga elever som
vi skulle hålla ett öga på.
Skolans rektor, Torsten Schmidt, far till ett par
pojkar som senare blev kända folkpartipolitiker, gav mig uppdraget att
hålla ett minnestal över Dag Hammarskiöld.
Alltså stod jag framför skolans huvudbyggnad en dag i
början av oktober 1961 och talade inför cirka 150 elever och lärare som
samlats runt en flagga på halv stång. Ett par lönnar lyste röda och
solen sken. Jag minns inte alls vad jag sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar