Tillväxtens gränser av Gunnar Stensson

För ungefär 50 år sedan började några industrialister, ekonomer och vetenskapare i den exklusiva så kallade Romklubben oroa sig för miljökonsekvenser och snabbt ökande ojämlikhet i en tid när ekonomin gick på högvarv och vi var på väg mot en aldrig tidigare skådad tillväxt. De tillsatte en forskargrupp på MIT, Massachusetts Institute of Technology, för att utreda hur det förhöll sig.

1972 publicerade forskarna sina slutsatser i en bok, The Limits to Growth.  Den visade entydigt att världen skulle undergå ”en plötslig och okontrollerbar nedgång i både befolkning och industriell kapacitet” inom det närmaste århundradet om inte betydande förändringar gjordes i det ekonomiska systemet. Men hotet gick att bekämpa. Det som krävdes var att vi övergav vår besatthet av en evig ekonomisk tillväxt.
   Jag blev starkt oroad av uppgifterna om åkerjordens otillräcklighet och bristen på nödvändiga råvaror, bland annat olja.
   Rapporten möttes av en storm av kritik. Nästan ingen ekonomisk och politisk makthavare var beredd att acceptera att just det som mänsklighetens framsteg grundade sig på – produktivitet, ambition, energi och hårt arbete – var det som skulle leda till katastrofen.
   För nyliberalerna som just höll på att ta makten över världsekonomin var bokens framtidsperspektiv helt oacceptabelt. Vänsterledare som jag respekterade fördömde slutsatserna som elitistisk propaganda för att beröva de fattiga klasserna välstånd. Påven förbannade boken som ett angrepp på Gud. Själv hade jag fullt upp att göra med opinionsarbetet mot Vietnam-kriget. Jag oroades visserligen, men hur hotet skulle bemötas fick bli en senare fråga.
   Allt fortsatte som vanligt. Nixon utvidgade Vietnamkriget till Laos och Kampuchea men det utvidgade kriget ledde till USA:s nederlag 1975. I Chile stödde USA Pinochets militärkupp  för att ge tillväxtekonomen Milton Friedman chansen att praktisera sina nyliberala idéer på det chilenska folkets bekostnad. 1976 fick han Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Nyliberalen Reagan tog över USA 1980 och Thatcher tog över Storbritannien. USA hämnades ayatollan Khomeinis ambassadockupation genom att stödja Saddam Husseins åttaåriga krig mot Iran. Sovjetunionen ockuperade Afghanistan, men bröt inom mindre än ett decennium samman av ansträngningen. I Ryssland infördes oligarkernas marknadskapitalism. I Kina förbereddes statsdirigerad marknadskapitalism.  I Sverige införde Bildt marknadsskolan och började nedmonteringen av det jämlika samhället. Den obegränsade tillväxten fortsatte.
   Det var som om ingen hört talas om Limits to Growth.

I början av 2000-talet återkom forskarna med resultat som inte bara bekräftade deras slutsatser 1972 utan dessutom tillförde ytterligare en rad katastrofala utvecklingstendenser.  Nya studier visade hur en aldrig tidigare sedd nedsmutsning, bland annat med plastpartiklar, och försurning av haven, hotade jordens biologiska mångfald – och vår framtida försörjning.
   1972 hade forskarna spårat en eventuell koppling mellan koldioxidutsläppen och en viss uppvärmning av atmosfären, men nu insåg de att jorden befinner sig i en snabb klimatupphettning till följd av 200 års utsläpp av växthusgaser alltsedan den industriella revolutionens start.
   Den här gången blev varningarna tagna på större allvar – även om mängder av makthavare och kapitalägare fortsatte att förneka allt. Men ändå fortsatte de politiska ledarna som vanligt och tycktes inte fatta vad som måste göras. USA ockuperade Afghanistan för att hämnas Usama bin Ladens attack mot World Trade Center, trots att Usama inte var afghan utan en saudisk mångmiljonär. Amerikanerna lyckades behålla makten över Afghanistan dubbelt så lång tid som Sovjetunionen. 2003 började USA och Storbritannien fantisera om ett hot från Irak och invaderade landet, vilket ledde till att Islamiska Staten uppstod i det förhärjade ökenland där vår civilisation en gång hade fötts. Och molnen av växthusgaser i atmosfären tätnade i alltmer.

Bevisen har nu blivit så överväldigande att debatten om den mänskliga civilisationens påverkan på planeten i den vetenskapliga världen har övergått till frågan om vi upplever inledningen till en ny geologisk era – Antropocen, den mänskliga eran.
   Nu pågår FN:s klimatmöte. Vi vet att vi måste avskaffa koldioxidutsläppen till 2050. Då har vi 2 miljarder fler människor att försörja. Fortfarande står fossilt bränsle för 80 procent av  jordens energi. Länder som USA, Australien och Kina ökar alltjämt sina koldioxidutsläpp.

Själv minns jag när jag till sist förstod. Det var vid en föreläsning av en mycket ung Andreas Malm på Smålands nation. Han beskrev hur klimatuppvärmningen tinade Sibiriens permafrost så att metangas strömmade ut i ständigt större omfattning och accelererade en upphettningsprocess, som var omöjlig att stoppa eftersom den redan hade passerat en avgörande tippingpoint.
   Långsiktigt står mänskligheten inför ett skifte som är oundvikligt och som måste hanteras av våra efterlevande under de närmaste seklerna. Eller millennierna.
   Inom den närmaste framtiden kan överraskande klimatkatastrofer tvinga oss till drastiska förändringar som är mer omfattande än dem vi genomgick i samband med 1900-talets båda världskrig.
   De senaste åren har jag för Veckobladets fåtaliga läsare summariskt presenterat en rad rapporter och tänkare om vad som sker och vad som kan och måste göras. Den närmaste tiden tänker jag ägna åt den nyutgivna Kannibalernas maskerad. Pengar, teknik och global rättvisa i antropocen av Alf Hornborg, Daidalos.