Jag har några minnesbilder från 1939 som
jag kortfattat vill beskriva eftersom de är bilder som nu bara finns i
mitt huvud. Faktiskt. Minnen kan man inte lita på, och jag vet förstås
mycket från den tiden som jag inte visste då. Det försöker jag skala
bort.
Du ska få åka med brandkåren, sa Far. Det var trettondagen 1939
och jag var fem år. Vi hade ett par gäster hemma. Mamma hade ringt och
anmält att jag hade scharlakansfeber, men det visste inte jag inte.
Min besvikelse var stor när det kom en liten grå ambulans i
stället för en röd brandbil. Mina föräldrar fick inte följa med till
epidemisjukhuset. Jag blev lagd i en säng i ett tomt rum med gula
väggar. Jag började skrika. Efter en stund kom en barsk sköterska och
sa: Om du inte slutar skrika får du aldrig komma hem. Jag slutade
skrika. Rummet jag rullades till var fullt med sängar och barn. Där
bodde jag i sex veckor, till slutet av februari. Hela tiden kom det nya
barn, medan andra flyttade ut. Jag blev god vän med ett par pojkar som
kommit ungefär samtidigt som jag. Där fanns en del leksaker eftersom
man inte fick ta med sig dem hem. På morgnarna kom en sjuksköterska med
en spatel av trä och rensade min näsa. Jag fick öroninflammation och
greps av panik i operationsrummet med alla dess vassa knivar eftersom
jag ett år tidigare opererat bort blindtarmen och upplevt att jag
kvävdes och efteråt kräkts väldigt mycket. Det blev lika hemskt den här
gången. Mina föräldrar fick jag då och då prata mer genom en liten
glasruta.
Jag låg i sjuksalen och mindes saker som hänt innan jag
blev intagen på epidemisjukhuset. Det hade varit mörkläggningsövning i
Uppsala. Far hade radion i vardagsrummet som inte var mörklagt. Vi gick
in där och stängde dörren för att inget ljus skulle synas. Far ställde
ner radion på golvet och hörde på nyheterna. Sedan gick vi ut en
stund. Gatan var tom. Ingen lampa lyste. Alla fönster var mörka. Men det
var fullmåne. Vi går runt en stund, sa Far. Månen följde oss ovanför
ett plank som vi gick förbi. Ser du att månen går med oss, sa Far. En
annan gång satt jag med Mamma i köket. Hon hade tandvärk och var rädd
för tandläkaren. Så knackade det på dörren. Det är den arbetslöse, sa Mamma och när han kom in fick han ett brunt paket smörgåsar. Han sa adjö och gick.
När jag kom ut från sjukhuset fick jag inte återvända
hem. Min lillebror Jan som var tre år skulle inte smittas. I stället
bodde jag hos syster Majken, en diakonissa som jag kände. Varje dag
fick jag äta ett rört ägg. Syster Majken bodde i utkanten av Uppsala
och en dag var det krigsövning på torget utanför. Ett litet skjul
brann, man hörde skott och sedan en hög explosion. Jag blev rädd och
gick in från balkongen.
Sedan reste jag till Mormor och Morfar i Färlöv i Skåne. Då var
det vår och sen blev det sommar. Jag fick en lappkniv med slida av
renpäls av morfar när jag fyllde sex. Jag kom aldrig mer in hemma i
Uppsala. Far, mamma och min bror Jan hade flyttat till Växjö. Mamma
hämtade mig dit. Jag kände igen våra gamla möbler i våningen som vi
hyrde. Så fick Jan scharlakansfeber. I Växjö fanns också ett
epidemisjukhus. Jag åkte med när Mamma cyklade dit, men fick inte gå in.
Jag hade lappkniven i ett skärp, men när vi kom hem hade den ramlat ut
slidan. Jag sörjde den.
Sedan blev det krig mellan Sovjetunionen och Finland.
Jag såg soldaterna från I11 marschera med musikkår uppför Risingevägen.
Mina föräldrar var upprörda. Senare kom Kerttu och Onni som var lika
stora som jag. De kunde bara finska och de pratade och skrek till
varandra. Onni försvann och jag såg honom aldrig mer. Kerttu fick bo
hos en barnmorska på andra sidan gatan. Henne kände jag tills hon dog i
cancer i 50-årsåldern. Hon var ofta arg och sällan glad.
Så blev det jul och sedan nyår 1940. Jag kom ihåg julen i Uppsala.
Barnmorskan förlöste Mamma hemma ett par år senare
och jag fick min lillebror Erland. Det var en stökig natt.
Detta var några skärvor från 1939. Jag tänker gräva upp fler från 1940-talet. De ska beskrivas exakt ur mitt perspektiv när de hände.. Om det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar