Den goda sommaren 1943 av Gunnar Stensson

Kriget hade blivit en vana. I tredje klass plockade vi lingon på hösten. Vi plockade också tallkottar att elda i spisen med.  Träan där vi spelade fotboll hade blivit potatisåker. I hörnet fanns ett skyddsrum som man skulle sitta i tills det blåste faran över. Vi spelade vid Kullen i stället. Vi plockade patronhylsor på regementets övningsfält. Man kunde göra smällare av dem med svavlet från tändstickor. Ryssarna hade besegrat tyskarna vid Stalingrad. Vårterminen 1943 slutade. Jag och alla mina kamrater hade kommit upp i fyran.
   När sommarlovet kom flyttade vi med Mamma till ett torp i Ramkvilla, nära det lilla hemmanet Ljungkullen, där vi brukade hämta mjölk. Jag hade fått en lillebror, Erland, som var ett år
   Vi kände familjen i Ljungkullen sedan föregående sommar. Nu höll de på att lägga ett nytt sticktak på lagården. Halva taket var färdigt, glänste vitt i solen, doftade kåda, Berne och Gösta spikade, högar av tunna skivor låg på byggnadsställningen, Berit och jag sprang över taket och bar skivor till dem, i lagårdshörnet hyvlade fotogenmaskinen nya, vi var högt uppe, under oss låg åker och äng.
   Mamma Maja blåste i en nyckel. Mat! I förstun stod en hink svalt vatten med en skopa. Gösta drack. Den öppna ugnen luktade rostad råg som skulle bli kaffesurr. Vi var ett perfekt arbetslag och jobbade dag efter dag med taket. Så var det färdigt, skinande vitt. Nu håller det till 1970, sa. Berits pappa som  hette Gunnar, som jag. Han var tystlåten, men alla andra pratade och skrattade och sjöng. Jag var tio, Berit tolv. Jag var lycklig.
   Efter midsommar var det slåtter. Gunnar, Berne och Gösta slog gräset mellan stenar och buskar. Berit, Maja och jag räfsade det i bredor med träräfsor. På morgonen vände vi bredorna som torkade i solen. Vi räfsades samman gräset i högar över natten, bredde åter ut det nästa morgon och körde in det på eftermiddagen. Jag stampade höet och körde hem.  Gullros med det avbrutna hornet och Bella drog höhäcken. Jag klättrade upp på rännet i ladan med det nya taket, Berne lastade höet ur häcken med högaffeln, Gösta tog emot och jag stampade höet.
   I slutet av juli var det dags att slå rågåkern. Jag lärde mig att knyta nekar (kärvar) med de långa rågstråna. Nekarna ställdes upp i högar.
   På kvällarna sprang jag och Jan – han skulle snart bli åtta – barfota ut i skogen för att hämta  de fem korna. Hagen gränsade till en liten sjö. Gullros var skällko. När vi hörde skällan klinga hittade vi korna och motade hem dem. Berit och Maja mjölkade dem. Vi hällde ett par liter varm mjölk i vår mjölkkanna och bar hem den till Mamma som sedan matade min lillebror Erland.
   Jag sprang tillbaka till Gösta, 15 år, vi stack till sjön och simmade. En kväll plockade vi musslor och letade efter pärlor, men hittade inga. Nästa dag gick alla ut i skogen och plockade blåbär, många liter, som Maja syltade.
   En hök sänkte sig över kycklingburen och Gunnar rusade in efter bössan, sköt ett skott, men missade. Han svor.
   Berne reste tillbaka till Eksjö. Hans skördepermission var slut. I stället kom storebror Holger hem på en kortare permission. Han hade värvat sig efter ett par långa perioder som inkallad.
   På lördagen räfsade Berit och jag kyrkogården. Gunnar var kyrkvaktmästare. Vi såg en orm mellan gravarna. Akta dej, sa Berit. Den är inte farlig, sa jag. Det är en kopparorm. Jo, alla ormar är giftiga mellan tolv och ett, sa Berit. Hon hade blänkande svart hår, som hela familjen.
   På söndagen måste vi till kyrkan. Kvart i elva klättrade vi upp i tornet. Stegar och ställningar, öppna fönsterluckor. Tre stora klockor, upphängda på bjälkar. Man stod vid ett räcke och tryckte igång klockorna med foten. Först var det tungt, sedan började de gunga av sig själva och till slut klingade de och dånade. Den minsta kunde man få att slå runt. Tillbaka ned till kyrkans läktare. Där stod Gunnar och trampade orgeln. Gösta, Holger och Berit sjöng högt. Den blomstertid nu kommer.
   Nu måste vi slå havren, sa Gunnar. Det var en ganska stor åker. Holger och Gunnar slådde. Liarna hade skärmar av säckväv så havren la sig rätt. Maja, Gösta, Berit och jag tog upp och knöt nekar. De lärde mig hur man kunde förlänga de korta havrestråna så de räckte att knyta med. Vi höll på tills allt var klart. Då hade det börjat mörkna.
   Sedan fick vi våfflor. I farstun stod en hink med röda salta kräftor bredvid hinken med dricksvatten. Maja hade hällt en flaska pilsner i vattnet för att det skulle smaka bättre. Alla karlarna drack en skopa.
   När jag vaknade nästa morgon sa Mamma: ”Idag ska vi åka hem. Skolan börjar i morgon.” Jag började gråta. Jag kom aldrig tillbaka till Ljungkullen.