Krigsjulen 1941 av Gunnar Stensson

Det var snöigt och kallt i Hässleholm när mamma steg ur det fullsatta tåget med Jan och mig strax före jul 1941. Vi skulle fira jul hos mormor och morfar i Färlöv. Far var på Gotland. Han hade blivit inkallad några veckor tidigare. Morfar körde oss i bil genom ett mörkt Skåne där bara enstaka ljus skymtade. Jag visste att nazisterna fanns i Köpenhamn några mil bort. Den tyska armén stod utanför Moskva och finnarna belägrade Leningrad. Alldeles nyss hade japanerna anfallit Pearl Harbour och Förenta Staterna dragits in i kriget. Tyska och sovjetiska ubåtar och minor sänkte fartyg i Östersjön och Nordsjön. Jag var åtta år och Jan sex.

På julafton när vi hade fått våra julklappar satt vi framför en kakelugn med en brasa. Morbror Bengt och moster Yvonne hade också kommit. Han var klädd i en stilig uniform och hade blanka stövlar. Moster Yvonne var ung och hade mörkt lockigt hår. På golvet låg deras bruna airdaleterrier. Jag hade fått en träbåt med en råttfälla i. Man spände råttfällan och byggde sedan en kajuta och lite annat ovanpå. En ubåt hörde till, också av trä. Den kunde skjuta iväg en torped.  När torpeden träffade båten slog råttfällan igen och båten exploderade. Kajutan och andra överdelar flög iväg. Sedan satte man ihop båten och sprängde den igen. Det blev tråkigt i längden. Det var en Brioleksak. Jag undrade långt senare vem jag fått den av. Jan fick en stor marsipangris.

Jag fick också Fänrik Ståls sägner av morfar i en stor illustrerad upplaga med pärmar i guld och rött. Jag kunde bitar av dikterna utantill för Far hade gett mig en folkupplaga av Fänrik Stål redan förra julen. (Den trycktes i 20 tusen ex under det finska vinterkriget med förord av Väinö Tanner, författaren Sillanpää och Ture Nerman. Jag har den 82-åriga boken framför mig här. I boken ligger också ett kort till min 7-årsdag från mormors hushållerska Matte i Färlöv. Henne tyckte jag om).

Klockan sex på juldagens morgon var vi i kyrkan på julotta. Vi sjöng Var hälsad och andra julpsalmer Morfar predikade. Vi visste inte då att han julen 1944 skulle få ett slaganfall i predikstolen och dö. Han fick aldrig uppleva krigsslutet.

Tågresan hem till Växjö blev jobbig. Mamma hade mycket att bära, och jag med. Tåget var fullt av inkallade beväringar i filtaktiga uniformer. Det stannade i Hästveda och alla måste gå ut och byta till ett annat tåg. Jan klämde fingrarna och en snäll soldat plåstrade om honom. Resan tog lång tid. När vi kom till Växjö var det natt och våningen var ganska kall.

Det dröjde ett par månader innan Far kom hem. Medan han var på Gotland hade vi fått fältpost från honom och svarat i tilldelade fältpostkuvert utan adress. (Jag antar att Astrid Lindgren censurerade dem i Stockholm). Hans uppgift på Gotland var att leda gudstjäns-ter med de tusentals inkallade som befann sig där under jul och nyår. Han skulle också ha själavård – det vill säga ta sig an inkallade med problem. Resorna till och från Gotland skedde nattetid i mörklagda trupptransportfartyg. Soldaterna var sjösjuka och rädda att båten gå på en mina eller sänkas av en ubåt, vilket någon gång skedde.

När far kom hem framåt februari visade han upp en stilig uniform. Som fältpräst hade han avancerat från tjänsten som värnpliktigt skrivbiträde till någon sorts officer och det måste synas. Det som var allra mest komiskt var att han hade utrustats med pistol. Han skrattade när han visade oss den. Pistolen var blank och svart och ganska tung. Jag fick en Soldatinstruktion som jag fann mycket intressant. Där fanns en bild av ett eldöverfall som svenska soldater genomförde mot fiender som intet ont anande rastade kring en eld i skogen. Där fanns också en beskrivning av pistolen, hur den skulle plockas isär och hur den skulle användas.