Nürnbergprocessen och järnridån av Gunnar Stensson

Nej! Nej! Du ska inte läsa sånt! Tant Tengbom försökte rycka ifrån mig Smålandsposten. Jag släppte den inte genast. Jag stod  i hallen ett par steg upp i trappan till andra våningen och läste en artikel om Nürnberg-processen. Det var i oktober 1946, och halva min tredje termin som inackorderad hos tant Tengbom och hennes son Ulf hade gått.
   Domarna hade fällts och processen var slut. Ett tiotal nazister hade avrättats genom hängning, men Göring hade lyckats begå självmord med en cyankaliumampull. 

Tant Tengbom tog tidningen utan att säga mer och jag teg också och fortsatte uppför trappan in i mitt rum som varit hennes avlidne makes arbetsrum. Där stod en välfylld bokhylla, dels med inbundna klassiker och dels med några meter enkronasböcker av Dumas (De tre musketörerna, Vicomte de Bragellone), Cooper (Den siste mohikanen), Jules Verne (En världsomsegling under havet, Jorden runt på 80 dagar), Twain (Huckleberry Finn). Där fanns också tyska böcker som Fribytarna på Emden om en tysk kryssare under första världskriget. Böckerna i hyllan ersatte de dumma läroböckerna.
   Jag var sedan ett par år tidningsläsare, intresserad av krigets slutskede och rättegångarna efter kriget. Jag blev i efterhand medveten om Hiroshima och Auschwitz. USA prövade vätebomber vid Bikini-atollen. Kanske skulle hela jorden explodera. Det angavs en dag och tid för jordens undergång.
   Nu var jag arg. Var tant Tengbom smygnazist? Men hon hade inte sagt något misstänkt. Vi hade inte pratat om sånt när vi åt. Vi var ganska tysta.
   Min avsky mot Växjö högre allmänna Läroverk hade kommit mig att vantrivas i mitt boende i villan där jag var inackorderad. Jag var trött på Ulf också. Vi var för olika. Mest stängde jag in mig i rummet och plöjde igenom enkronasböckerna. Jag var tretton år.
   I läroverket hade jag hittat några kamrater (i andra klasser än min) som delade mitt förakt mot det reaktionära läroverket. ”I som här inträden låten hoppet fara”, brukade vi sucka. En av dem var Mårten Andersson senare kom att syssla med kulturreportage i TV. Anders hette den andra.
   De besökte mig ett par gånger och det ogillades, men blev inte uttryckligt förbjudet.
   Jag ville inte bo kvar. I samband med flytten knyckte jag Förförarens dagbok av Kierkegaard. Jag hade fått orgasm när jag klättrade rep på gymnastiken och var nära att ramla ner från 6 meters höjd. Varför? Boken var inte till någon hjälp.
   När vårterminen 1947 började hade jag flyttat till Nygatan 17, nära Teatertorget i Växjö. Jag delade rum med en ett par år äldre pojke som skulle ta realexamen till våren. Han påstod sig vara ungdomsmästare i boxning. Han hade flera boxhandskar, hårda match- och mjuka tränings-handskar. Han var klart överlägsen mig och jag var ofta vimmelkantig.

Inackorderingstanten var en medelålders änka med två döttrar som gick i flickskolans högsta klasser. De var äldre än vi. Vi åt tillsammans men hade annars ingen kontakt alls.

Hans och jag gick ofta på bio. När vi såg Notorious av Hitchcock med Ingrid Bergman och Cary Grant råkade min klassföreståndare fröken Hallbäck sitta bakom oss. Filmen var barnförbjuden. Hon var min lärare i tyska – ett språk som jag avsiktligt försummade. Hon var egentligen hygglig, men jag förhöll mig kall. Hon ingick i ett förhatligt system.
   Mina vänner Mårten och Anders, 14 år och poet, gjorde en surrealistisk aktion i samband med S-demonstrationen 1 maj. Per-Albin hade dött och Erlander var ny statsminister (han skulle fortsätta tills jag blev 35). Anders satt i sitt rum och skrev en kort dikt på några hundra lappar. Det är ett flygblad, förklarade han. Jag hjälpte honom. Dikten lydde:
”I gräset jag ej satt
Sköna gröna höna.”
   Vi klättrade upp på vinden i ett av de högsta husen vid Storgatan. När demonstrationståget gick förbi kastade vi flygbladen och de singlade ned på demonstranterna. Anders var nöjd.
   Tidningarna skrev mycket om järnridån som Churchill hade talat om. Järnridån? Nyss hade jag sett foton på ryska och amerikanska soldater som tillsammans firade freden. Nu verkade de vara fiender.
   Vad är det för fel med kommunismen? frågade jag Mamma hemma i Älghult en vårsöndag. Hon höll på att mata min nya lillasyster som hette Britta och var född i maj 1956.
   Hon funderade länge. Sedan sa hon: Den är nog opraktisk.