Efter att ha lämnat regementet i Växjö
stack jag direkt till Lund för att läsa litteraturhistoria. Till en
början var jag lite yr av friheten och hade en summa pengar på fickan
(något 1000-tal kronor efter värnplikten).
Jag kontaktade Johan Arvidsson, en av mina vänner från läroverket
i Växjö. Han hade befriats från värnplikten och på ett år blivit
fullfjädrad akademiker. Under det gångna året hade han läst
litteraturhistoria och nu höll han på med nordiska språk.
Hans bakgrund liknade min: prästson från Småland, inackorderad
gymnasist i Växjö, student på latinlinjen. Nu levde han i ett
förhållande med en kurskamrat, en prästdotter från Kävlinge, Annaklara.
Hon lotsade honom genom Lunds akademiska labyrinter. De kom att leva
tillsammans här större delen av sina liv.
När jag första gången hälsade på dem i ett hus vid Lilla Algatan
satt Johan vid skrivbordet och skrev medan Annaklara låg ovanpå sängen
med en bok och en cigarrett. En halvfull vinflaska stod på ett litet
bord. Skulle man köpa vin måste man ha motbok.
Håkanssons kafé på Klostergatan. 1940-50 talet.
Johan och Annaklara visade mig runt i stan. Vi satt i
Håkanssons rökiga konditori och läste tidningar, bland annat London
Illustrated, vi gick på föreläsningar och på bio (Sommarnattens leende
hade premiär), vi tog färjan till billiga Köpenhamn där vi åkte taxi,
besökte Glyptoteket, åt smörrebröd och gick på Tivoli.
Jag fick ett rum på Bytaregatan, läste litteraturhistoria i
Kungshuset för professor Olle Holmberg och åt varje dag gratis middag
på Konviktoriet som låg mitt emot domkyrkan.
I lilla Lund fanns på den tiden ungefär 3000 studenter, varav 1000
kvinnliga. De skulle bli läroverkslärare, präster, advokater och läkare
som sina föräldrar. De avskilde sig från vanliga lundabor genom en rad
riter som att blåsa ärter på Toddydagen.
Jag hade sett fram emot att läsa litteraturhistoria, fördjupa mig i
verk av nya svenska författare och den tidens intellektuella i en värld
som befann sig i snabb och våldsam förvandling.
Icke! Litteraturhistorien handlade om Kellgren, Tegnér,
Almkvist och Runeberg precis som på gymnasiet i Växjö. I
föreläsningssalen satt vi blivande läroverkslärare som om tio år i
södra Sverige skulle undervisa överklassens uttråkade barn om Kellgren,
Tegnér, Almkvist och Runeberg tills vi pensionerades.
I den större verkligheten hände följande. Den franska
kolonialarmén som blivit utdriven från Indokina fortsatte kampen för
sina kolonier i Algeriet. FLN, Front de Libération Nationale, bildades
hösten 1954 och fortsatte befrielsekampen till segern 1962. Den franska
ockupationsarmén uppgick till en halv miljon man och begick år efter
år en mängd krigsförbrytelser som massavrättningar, tortyr, bombningar
av städer som Oman, upprättande av koncentrationsläger och
napalmbombning.
Situationen komplicerades av att Algeriet ligger nära Frankrike, 
Algerietkriget var den viktigaste kulturella och ideologiska
frågan inte bara i den franska debatten. (Anta att kriget i Ukraina
fortsätter till 2030 och kostar en miljon ukrainare livet). Motståndet
mot kriget växte. (Man sjöng bland annat Le Deserteur, förlagan till
Jag står här på ett torg). I spetsen stod modiga intellektuella som
Jean Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus.
Storbritannien och Frankrike försökte slå tillbaka under
Suezkrisen som utlöstes när Egyptens president Nasser nationaliserade
Suezkanalen, vilket fick Israel att i ett blixtkrig 1956 erövra
Sinai-halvön. Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Egypten.
USA och Sovjetunionen lyckades i en gemensam aktion stoppa de
aggressiva kolonialstaterna. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld
skapade FN-styrkorna för att övervaka freden. Jag anmälde mig till
tjänstgöring (jag hade ju nyligen avslutat min femtonmånaders militära
utbildning) men blev inte antagen.
Allt detta gick obemärkt förbi i gamla Lund. Jag avbröt studierna och återvände till Älghult.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar