2022-04-07

Gamla Lund av Gunnar Stensson

Efter att ha lämnat regementet i Växjö stack jag direkt till Lund för att läsa litteraturhistoria. Till en början var jag lite yr av friheten och hade en summa pengar på fickan (något 1000-tal kronor efter värnplikten).
   Jag kontaktade Johan Arvidsson, en av mina vänner från läroverket i Växjö. Han hade befriats från värnplikten och på ett år blivit fullfjädrad akademiker. Under det gångna året hade han läst litteraturhistoria och nu höll han på med nordiska språk.
   Hans bakgrund liknade min: prästson från Småland, inackorderad gymnasist i Växjö, student på latinlinjen. Nu levde han i ett förhållande med en kurskamrat, en prästdotter från Kävlinge, Annaklara. Hon lotsade honom genom Lunds akademiska labyrinter. De kom att leva tillsammans här större delen av sina liv.
   När jag första gången hälsade på dem i ett hus vid Lilla Algatan satt Johan vid skrivbordet och skrev medan Annaklara låg ovanpå sängen med en bok och en cigarrett. En halvfull vinflaska stod på ett litet bord. Skulle man köpa vin måste man ha motbok. 


Håkanssons kafé på Klostergatan. 1940-50 talet.          

Johan och Annaklara visade mig runt i stan. Vi satt i Håkanssons rökiga konditori och läste tidningar, bland annat London Illustrated, vi gick på föreläsningar och på bio (Sommarnattens leende hade premiär), vi tog färjan till billiga Köpenhamn där vi åkte taxi, besökte Glyptoteket, åt smörrebröd och gick på Tivoli.
   Jag fick ett rum på Bytaregatan, läste litteraturhistoria i Kungshuset för professor Olle Holmberg och åt varje dag gratis middag på Konviktoriet som låg mitt emot domkyrkan.
   I lilla Lund fanns på den tiden ungefär 3000 studenter, varav 1000 kvinnliga. De skulle bli läroverkslärare, präster, advokater och läkare som sina föräldrar. De avskilde sig från vanliga lundabor genom en rad riter som att blåsa ärter på Toddydagen.
   Jag hade sett fram emot att läsa litteraturhistoria, fördjupa mig i verk av nya svenska författare och den tidens intellektuella i en värld som befann sig i snabb och våldsam förvandling.
   Icke! Litteraturhistorien handlade om Kellgren, Tegnér, Almkvist och Runeberg precis som på gymnasiet i Växjö. I föreläsningssalen satt vi blivande läroverkslärare som om tio år i södra Sverige skulle undervisa överklassens uttråkade barn om Kellgren, Tegnér, Almkvist och Runeberg tills vi pensionerades. 

I den större verkligheten hände följande. Den franska kolonialarmén som blivit utdriven från Indokina fortsatte kampen för sina kolonier i Algeriet. FLN, Front de Libération Nationale, bildades hösten 1954 och fortsatte befrielsekampen till segern 1962. Den franska ockupationsarmén uppgick till en halv miljon man och begick år efter år en mängd krigsförbrytelser som massavrättningar, tortyr, bombningar av städer som Oman, upprättande av koncentrationsläger och napalmbombning.
   Situationen komplicerades av att Algeriet ligger nära Frankrike, Medelhavet är snarast en kommunikationsled. Fransmännen led nederlag efter nederlag, republiken avskaffades och de Gaulle tog makten. Han lyckades skapa fred genom att erkänna det fria Algeriet 1962. Den franska befolkningen i Algeriet massutvandrade till Frankrike där den kom att utgöra en stark och högljudd antimuslimsk och rasistisk kraft som fortfarande är märkbar.
   Algerietkriget var den viktigaste kulturella och ideologiska frågan inte bara i den franska debatten. (Anta att kriget i Ukraina fortsätter till 2030 och kostar en miljon ukrainare livet). Motståndet mot kriget växte. (Man sjöng bland annat Le Deserteur, förlagan till Jag står här på ett torg). I spetsen stod modiga intellektuella som Jean Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Albert Camus.
   Storbritannien och Frankrike försökte slå tillbaka under Suezkrisen som utlöstes när Egyptens president Nasser nationaliserade Suezkanalen, vilket fick Israel att i ett blixtkrig 1956 erövra Sinai-halvön. Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Egypten. USA och Sovjetunionen lyckades i en gemensam aktion stoppa de aggressiva kolonialstaterna. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld skapade FN-styrkorna för att övervaka freden. Jag anmälde mig till tjänstgöring (jag hade ju nyligen avslutat min femtonmånaders militära utbildning) men blev inte antagen.
   Allt detta gick obemärkt förbi i gamla Lund. Jag avbröt studierna och återvände till Älghult.

Inga kommentarer: