Tillbaka i Småland av Gunnar Stensson

Sara var liten och utmärglad när Karin hämtade henne på Arlanda 1966. Hon vägde knappt sex kilo fast hon var två år. Martin var fem och långt mer än dubbelt så stor.    För att Sara skulle lära känna oss beslöt vi att denna sommar bo ensamma i ett torp som kallas Snippen och ligger en halvmil från Kvarterbo och prästgården. Det blev en av våra bästa somrar. Ängen runt torpet blomstrade, vägslänten var full med smultron och det fanns en liten skogssjö nedanför backen. På en flat sten utanför köket låg alltid en fet huggorm. Sara var glad och tillitsfull och ökade snabbt i vikt. Hon plockade blåbär som växte i höjd med hennes svarta ögon.
   Karins far Rickard kände sig övergiven. Nyss var Kvarterbo fullt med folk, men nu hade hans fyra döttrar gift sig och flyttat hemifrån. Arbetet med skogsplantering, slåtter, potatiskupning, mjölkning, havreskörd och skötsel av stängsel och gärdsgårdar hade många somrar varit en sorts skämtsam tävling. Förutom flickorna hade deras blivande män och andra karlar deltagit. Nu var han tvungen att göra det mesta själv. Tungt och tråkigt. Och efter sommaren väntade den långa mörka vintern.
   Richard beslöt att Karin och jag skulle börja bygga ett torp i Kvarterbo nästa sommar. Så blev det också. Vi bodde visserligen kvar på Snippen, men jag var dagligen i Kvarterbo och la grunden till det nya huset. Det gällde att samla och köra tunga stenar på skottkärra och foga samman dem till den mur som huset skulle stå på. Det var viktigt att den var så hög att vinden kunde blåsa mellan stenarna under huset så att virket hölls torrt. När jag körde sten kom Karin, Sara och Martin också dit. Sommaren 1967 gick fort. Som vanligt ägnade vi några dagar åt slåtter och höskörd.
   Nästa sommar hade Richard, som vi nu kallade morfar (Martin och Sara hade flera kusiner), hunnit resa väggar och tak. Han hade byggt lagården i Kvarterbo innan han gifte sig, så han hade lång erfarenhet. Det nya torpet kallades Bolet eftersom det låg vid den vägkorsning där byn varit samlad före 1800-talets skifte.
   Morfar köpte begagnade brädor från en stor ladugård som rivits för ett vägbygge. Vi spikade och sågade. Jag ramlade ner från taket när vi hade taklagsfest. Vi fick huset beboeligt den sommaren.

Nästa jul tillbringade vi där. I vardagsrummet stod en fotogenkamin. Ljus fick vi från en fotogenlampa. Vi lagade mat på kaminen, hämtade vatten i en tjugo liters spann som vi drog på en spark, trampade upp en stig till boden där vi gick på dass och sov i rummet alla fyra. . Solen gick ner halv fyra och natten varade till halv nio. Vi högläste Jack Londons Skriet från vildmarken. Martin fäste sig vid hunden Buck som är historiens huvudperson. Jul och nyår firade vi hos Karins och mina föräldrar.
   Vi for tillbaka till Norrbotten efter trettondagen. Men vi visste att vi hade blivit smålänningar.
   När vi kom tillbaka sommaren 1969 hade vi bestämt att vi skulle flytta till Lund följande läsår.

Senare somrar drog vi in el, gjorde övervåningen beboelig, avdelade en kokvrå och byggde en öppen spis. Martin och Sara växte, fick kompisar i Älghult och brukade bjuda in sina vänner från Ulrikedal på sommarlovet. Påsken 1975 repeterade FNL:s sånggrupp där, ett halvt dussin rökande unga män och kvinnor. Det blev trångt. Bilen som de kommit i blev översnöad annandag påsk. Karin tyckte bäst om sången ”Vietnam är nära, utanför ditt fönster”.
   Morfar var belåten. Han hade folk omkring sig i Kvarterbo om somrarna och inte bara då.
   Men allt förändrades. En morgon när han gick ner till lagården fann han Silva, den 25-åriga märren, död i sin spilta. Han sörjde henne. Sedan skaffade han en begagnad men pålitlig traktor som Sara kunde köra när hon blivit bortåt tio och samlade hö med hästräfsan.
   1970-talet var en bra tid för Karins föräldrar, men i början av 80-talet började Richard bli dement. Han kunde inte längre spela fiol eller orgel. 1985 avled han. Större delen av årtiondet låg hemmanet i träda, frånsett grundläggande underhåll. Huset hyrdes ut och Berta, Karins mor, snart 80-årig, flyttade in till samhället.
   Kvarterbo levde upp igen 1990. Kerstin, Karins tvilling, flyttade med sin make Gösta och sina fyra barn tillbaka dit, byggde ett nytt hus, skaffade kor, kalvar och höns, köpte mjölkmaskiner, plöjde upp åkrarna och planterade skog. De hade i tjugo år arrenderat en stor gård utanför Vetlanda, men återvände nu hem. Mormor Berta flyttade tillbaka. Karin och Kerstin var glada.