Har vi dålig sjukvård i Sverige? Att vi skulle ha det är ett vanligt påstående i den enklare agitationen mot välfärdsstaten. Jag har inga siffror här som kan belägga det faktiska tillståndet men varje gång jag själv eller någon jag känner har varit i kontakt med sjukvården så är intrycket det motsatta. Sjukvården fungerar, från det basala hos distriktssköterskan till de avancerade specialistingripandena på universitetssjukhusen. Och, får man också intryck av, den är befolkad av hårt arbetande, yrkesskickliga och inkännande människor. OK, det finns udda undantag, någon syster Ratchet har man väl mött och kanske någon arrogant läkare, men de är inte vanliga. Och tidbokningen är inte så bra på alla kliniker, svårartade telefonköer förekommer och visst verkar väl akutmottagningen på Universitetssjukhuset underbemannad. Men i grunden är det hela utmärkt.
Och inte är det dyrt heller. Vi har en bra sjukvård och den kostar bara nästan hälften av vad den kostar i USA, där den som bekant inte ens når alla. Där är ett problem kanske: sjukvården borde kosta mer så att den kan betala mer till alla de lågavlönade kvinnor som bär upp verksamheten.
Är doktorn illa avlönad?
Men ett och annat tål ändå att tänka på. Sydsvenskan har sedan några veckor en utmärkt serie som sätter strålkastaren på en del egendomligheter. Det visar sig då att rätt mycket handlar om läkarna. Det är nämligen läkarbrist, t.ex. på sjukhuset i Lund. Vad är problemet? Jo lönen. Medellönen för en specialist i Lund ligger på drygt 45,000 i månaden. Blir man överläkare, och det blir man i regel, ökar lönen med så där 10,000. Jag tror att vi är många som visserligen unnar läkaren ersättning för sitt jobb, men som kan hålla tillbaka medkänslan inför den låga lönen.
Jag ska inte plåga läsekretsen med berättelser om det speciella system som gör att för sköterskor m.fl. ingår jourtjänstgöring, nattarbete etc. i tjänsten medan för läkare ger det en jourkompensation som ger ledigheter om flera veckor. Ledigheten sedan kan tillbringas t.ex. i Norge eller Vilhelmina från vilket man kan vända hem några tiotusenlappar rikare. En annan berättelse handlar om ett gäng röntgenläkare på ett lite mindre sjukhus i vår provins som har ingått en pakt om att i tur och ordning låta varandra vara överläkare ett par år, vilket ger den önskade löneökningen. Regeln att ingen ska behöva gå ner i lön när förordnandet går ut gör att alla kan ta del av förmånerna. Men jag kan inte svära på att det här är sant, jag har inte sett själva lönelapparna.
Moraliskt undermåliga?
Är då läkare girigare än oss andra, är de allmänt moraliskt undermåliga? Nej, det tror jag inte för ett ögonblick, de är som vi andra. Däremot befinner de sig i en position där ingen vågar säga emot dem och därför tar de sig lätt friheter och kräver ett få behålla en priviligierad ställning. Felet är naturligtvis vårt eget.
I första hand handlar det om att vi utbildar för få läkare. Det är naturligtvis helt orimligt att vi inte kan utbilda folk för våra egna behov utan ska falla tillbaka på utbildningar i Danmark, Polen etc. Det är inget fel att det utbildas på andra håll, men omfattningen nu är ett tecken på ett dåligt utbildningssystem. Dessvärre tror jag att det är läkarna som inte vill utbilda fler, de brukar väl säga att de inte kan erbjuda fler praktikplatser?
Är det svårt att utbilda många läkare? Tja, fråga dem på Cuba. Det finns nu så där 25,000 läkare utbildade där spridda över världen och på själva ön går det bara 170 personer per läkare, kanske lägst i världen. Dålig utbildning? Nej, visserligen bara 6-årig men specialisering följer efter. Varför kan inte Sverige bedriva sådan utbildning, till sin egen hjälp och världens?
Och det droppar ju ständigt in nya fakta i det här målet. Senast häromdan stod det i tidningarna att mindre än hälften av de nya läkarna i landet har sin utbildning från Sverige. Måste vi snylta på andra på det sättet?
Det finns andra aspekter av det här. I Sydsvenskans serie framträdde en distriktsläkare i Dalby och sa att om bar bara fick lite bättre incitament så skulle han kunna välja bort onödiga möten och bli effektivare. "Jag är säker på att jag skulle hinna med fyrtio procent fler patienter än idag". Man får sina tankar om vilken arbetsmoral han kan ha. Vad vill han då? Jo, han vill driva vårdcentralen i egen regi.
Ja, han lär väl bli bönhörd av den nya regeringen och den nya landstingsledningen. Privatiseringen är på gång, senast genom regeringen slopande av stopplagen. Nu kan också universitetssjukhus säljas ut.
Gärna lite planhushållning
Vad kan man sätta emot? Jo naturligtvis en socialistisk sjukvårdspolitik, som ger möjlighet till självstyre och mindre enheter utan att sälja ut. Men också lite motstånd mot läkarnas organisationer och därutöver lite nya inslag av planhushållning. Jag såg att Ljungby skulle lägga ner sin förlossningsavdelning eftersom man inte kunde få fram läkare till tjänsterna. Många distriktsläkarcentraler i norra Sverige är kroniskt i den situationen. För mig är det enkelt: läkare skulle naturligtvis beordras till viss sådan tjänstgöring. Officerare, tullare m.fl. har i alla tider beordrats att tjänstgöra på orter där de behövts, det kunde väl läkare också, med de resurser vi alla lagt ner på deras utbildning.
När får vi se vänsterpartiet driva krav på en socialistisk sjukvårdspolitik, i riksdagen, i landstinget? Vad säger vår lokale sjukvårdspolitiker Vilmer Andersen (v) i Kristianstad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar