Tankar i motvind av Göran Persson

På väg hem efter ännu ett årsmöte med vänsterpartiet. Hemfärden sker till fots och det är en isande motvind vars betydelse för det här skrivna inte skall underskattas.
Allt var sig likt för att inte säga identiskt med hur det var på mitt första årsmöte för mer än 30 år sedan. Det var troligen likadant som det första årsmötet i vänsterpartiet för 70 år sedan fast det vet jag inte.
Innan jag blev partipolitiskt aktiv i mitten av 70-talet var jag delaktig i det samhällsfenomen som var så starkt i början av 70-talet, den allmänna vänsterrörelsen. Vi var kritiska mot det mesta och alla hade sina egna favoritområden som vi ansåg speciellt viktiga att reformera. Jag hade två, krossa USA-imperialismen så att människorna i världen kan bygga sina liv efter sin egen vilja var den första och viktigaste. Den andra som det här skall handla om var kritiken mot den förstelnade representativa demokratin och intresset för att försöka hitta fram till en ”verklig” demokrati. En viktig del i detta sökande var att hitta alternativ till de gammaldags mötes- och organisations- formerna hos de gammaldags föreningarna som t ex facket och partierna.
Den demokratiska modell med en person en röst och ett tekniskt mötessystem för att garantera detta togs fram vid slutet av 1800-talet. Det är mycket strikt med talarlistor, tidsbegränsningar och ibland rätt så intrikata propositionsordningar och fyller sitt syfte att garantera en absolut millimeterrättvisa mellan individerna på ett ypperligt sätt, åtminstone vid en lagom ytlig betraktelse. Men, det finns alltid ett men. Det är tråkigt och enligt min åsikt konserverande! Jag har svårt att tro att det omhuldas av samma rörelse som en gång i tiden reste parollen: Fantasin till makten.

Ett skämt så allvarligt
På årets möte hände nåt som först fick mig att tänka att det ovanstående är orättvist. Den avgående ordföranden hade lagt in en skämtsam passus i den annars alltid gravallvarliga verksamhetsplanen. Det skall han ha en stor eloge för, jag tyckte det var roligt! Hanteringen av skämtets borttagande resulterade i en propositionsordning så svår att mötesordföranden fick upprepa den innan mötesdeltagarna förstod. Kanske är jag inte orättvis i alla fall.
Det allvarligaste med den nuvarande tingens ordning är dock att den deformerar de deltagande människorna. Jag själv som i det vanliga livet gärna pratar innan jag tänker och har ganska lätt för att prata, ofta hamnar lite snett i resonemangen och med hjälp av den jag samtalar med återförs på banan försöker bli en genomtänkt folktalare. Jag ser mig själv resa mig upp, säga ibland rent strunt och stundom rätt vettiga saker på ett motbjudande svulstigt sätt i ett patetiskt försök att övertyga inom den beslutade tidsgränsen på två minuter. Om det bara var jag så kunde det väl kvitta men det är många som jag även känner utanför det politiska sammanträdesrummet som inte är sig riktigt lika. Formen tillåter inga samtal, jag och de andra på mötet förvandlas till seriemonologister. Det är sorgligt!

Utveckling?
Så mycket som hänt i samhället och så försöker vi, kanske några till och med önskar det, styra partierna, politiken och samhället med 1800-talets metoder. Partipolitikens kris är förståelig. När modellen togs fram ledde den till att fler blev delaktiga. Den tidigare modellen var att patron talade och alla andra var tysta. Visst var det härligt att få yttranderätt då, men nu. Idag publicerar människor i miljontal sina tankar i form av skrift, ljud och bild varje dag. Det personliga samtalet har exploderat och sker obehindrat över hela världen. Visst, jag vet att jag överdriver och medvetet glömmer bort tredje världen och en hel del annat, men i alla fall.
Det samhälle vi försöker styra med hjälp av talarlista, tidsbegränsning, kontrapropositioner och försöksvoteringar har vandrat en lång väg men vi håller fast vid våra metoder. Hur länge håller det eller var det början till slutet vi såg i förra årets val. Häpnadsväckande många väljare valde då ett parti utan representanter hellre än något av de som fanns på riktigt. Kanske ett annat av 70-talets favoritord behöver dammas av: alienation.
Det känns tungt att skriva det här eftersom det så tydligt beskriver för mig själv hur jag tillhör en generation som misslyckades. Efter alla dessa år kan jag inte föreslå något bättre. Men man kan inte göra allt själv så jag undrar om det pågår en debatt om detta bland de många politiskt aktiva som är i början av sitt liv som politiska djur. Letar dom efter något nytt eller skall 1800-talets politiska metoder överleva ett sekelskifte till?
Göran Persson

PS
Min och alla de andras kamp mot USA-imperialismen gick inte så bra den heller, fast det har ni väl märkt själva.