Av de industrialiserade länderna i väst är USA det i särklass mest ekonomiskt ojämlika. Detta är något som den amerikanske ekonomiprofessorn Paul Krugman vill ändra på. I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” påpekar han att den ekonomiska ojämlikheten i USA har nått samma nivå som under The Long Gilded Age – decennierna före trettiotalsdepressionen(1).
Krugman gör en översikt över den ekonomiska utvecklingen i USA under 1900-talet. På trettiotalet påbörjade president Roosevelt och hans medarbetare Harry Hopkins det reformarbete – The New Deal - som på förhållandevis kort tid förvandlade USA till ett mera jämlikt samhälle. Man får här en ganska idealiserad bild av Roosevelt som framställs som en genuin arbetarvän. Och visst kunde han använda hårda ord om storkapitalet men i grunden var han nog en kallhamrad realpolitiker. Kommunismen hade vid den tiden börjat framstå som en allvarlig konkurrent inte bara ideologiskt och militärt utan även ekonomiskt. Från 1928 fram till andra världskriget växte den sovjetiska ekonomin med 8% om året samtidigt som den kapitalistiska delen av världen suktade under Den Stora Depressionen med höga arbetslöshetssiffror och stor misär för många. Den föreställning om Sovjetunionen som ett arbetarparadis, som många arbetare hade då, var inte så lätt att avfärda. Roosevelt insåg att något radikalt måste göras för att förhindra en arbetarrevolt i USA. Han var till en början skeptisk mot keynesianska idéer om budgetunderskott för att stödja ekonomin vid recessioner. Fast som han var i konventionellt ekonomiskt tänkande lär hans kommentar ha varit: ”Too good to be true – you can´t get something for nothing”. Dessbättre bestämde han sig ändå för att gå den vägen. Med en motspänstig kongress behövde Roosevelt allt det folkliga stöd han kunde få. Inför en grupp supportrar som innehöll både socialister och medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet lär han ha sagt: ”Look, I believe in what you say. Now go out there and make me do it”.
Keynesianism innebar först och främst att det skapades arbetstillfällen genom statliga investeringar i infrastruktur. Så följde stöd till fackliga organisationer, arbetsrättsliga lagar, höjd bolagsskatt, progressiv beskattning av arbetsinkomster. Marginalskatten för de rikaste blev som mest 91%. Under kriget uppstod det brist på arbetskraft och då det var lönestopp lockade företagen till sig arbetare med erbjudanden om fri sjukvård och pensionsförmåner. Dessa välfärdsåtgärder i den privata sektorn kompletterades med statlig socialförsäkring, fri sjukvård för pensionärer – Medicare – och subventionerad medicin – Medicaid. 1949 fick USA sitt ”saltsjöbadsavtal” – The Detroit Treaty. Bilarbetareförbundet avtalade då med General Motors att arbetarna skulle få del av de vinster som skapades av produktivitetshöjningar. Detta blev sedan normgivande för den övriga industrin. Andelen fackligt organiserade arbetare var som mest 40 procent.
När dessa åtgärder fått fullt genomslag var skillnaden i inkomst mellan rika och fattiga fortfarande stor – före skatt. Men om man ser på disponibla inkomster efter skatter och transfereringar innebar dessa förändringar en betydande minskning av ojämlikheten. Krugman kallar detta ”The Great Compression”. Eftersom den ekonomiska tillväxten var god blev följden av allt detta att en majoritet av folket kom att utgöras av en välbärgad medelklass. De höga marginalskatterna gjorde det också svårare än tidigare att skapa stora förmögenheter.
Principerna för New Deal fortsatte att gälla även under de republikanska presidenterna Eisenhower och Nixon men under 70-talet började neokonservativa idéer få allt större inflytande och i och med Ronald Reagans tillträde som president 1981 var det slut med New Deal. Sedan har den ekonomiska ojämlikheten i USA ökat successivt. Marginalskatten är nu bara 30% och bara 7.4% av de anställda i den privata sektorn är fackligt organiserade.
En trettioåring i dagens USA har lägre lön än en trettioåring hade i den förra generationen. Att hushållsinkomsterna ändå har ökat något i genomsnitt beror på att flera i hushållet arbetar – framför allt har kvinnor gått ut i arbete – och på att man arbetar flera timmar än förut.
En grundtanke hos Paul Krugman är att de stora svängningarna i graden av ojämlikhet under 1900-talet inte orsakats av marknadskrafter utan är följder av politiska beslut. Det menar han gäller både New Deal och den efterföljande neokonservativa motreaktionen. Om den politiska viljan finns bör det därför vara möjligt att på nytt skapa ett jämlikt samhälle i USA. Krugman anser att det i dag i USA finns politiska förutsättningar för ett nytt New Deal. Han grundar sin optimism på opinionsundersökningar som tyder på att en vänsterförskjutning ägt rum i den amerikanska opinionen under de senaste decennierna (2). En klar majoritet anser att staten skall öka sitt engagemang för resurssvaga grupper. Man vill ha höjda minimilöner. Storföretagen har för stort inflytande på politiken. Fackliga organisationer är bra både för arbetarna och för nationens ekonomi i dess helhet. Terrorism skall bekämpas med diplomatiska och ekonomiska medel och inte med militär. Över huvud taget tycks de flesta amerikaner ha en syn på ekonomiska frågor och välfärd som brukar förknippas med det demokratiska partiet. Ändå kan republikanerna vinna val. Det förklarar Krugman med att republikanerna utnyttjar något som han kallar ”Weapons of Mass Destraction”. De är skickliga på att få folk att bortse från sina egna ekonomiska intressen genom att framhäva särfrågor. Och då gäller det framför allt tre områden – ras, värdefrågor och nationell säkerhet. Medan Barry Goldwater var explicit i sin rasism var Reagan skicklig i att med vaga antydningar bygga under föreställningen att välfärd betyder att ta från de vita och ge till de svarta. Den tekniken har republikanerna framgångsrikt fortsatt att använda. Bland värdefrågorna är det religiositet, abortfrågan, homosexäktenskap, frågan om böner i skolan och undervisning om bibelns skapelseberättelse som gett republikanska röster. När det gäller nationell säkerhet har republikanerna på dåliga grunder ansetts vara mer pålitliga än demokraterna. Och där har Hollywood ett ansvar. Filmserien om Rambo skapade en illusion att Vietnamkriget skulle ha vunnits om inte det demokratiska partiet ”svikit trupperna”. Krugman hoppas att bushregimens misslyckande i Iraq och Afghanistan skall utplåna denna ”rambofiering” av historien.
Paul Krugmans förslag till ett välfärdssamhälle i USA är populistiskt och så kallar han det också själv. Då ska man veta att populism i USA inte har samma negativa klang av opportunism och missnöjespolitik som i Sverige. Det betecknar helt enkelt en politik som syftar till att stödja resurssvaga grupper på de resursstarkas bekostnad och skiljer sig inte mycket från europeiska socialdemokraters målsättningar.
Den första och viktigaste åtgärden i Krugmans program är att införa en sjukvårdsförsäkring som omfattar alla medborgare. Krugman påpekar att USA är det enda utvecklade landet som inte har en allmän sjukvård och det anser han är ett arv från slaveriet. Harry Truman försökte redan på fyrtiotalet att genomföra en sjukvårdsreform men förslaget stöp på motståndet från två håll. Reformen skulle innebära att svarta fick tillträde till ”vita” sjukhus något som var otänkbart för demokraterna i Södern trots att de fattiga vita i Södern hörde till dem som skulle vinna mest på reformen. Det amerikanska läkarförbundet motsatte sig också denna reform och uppmanade sina medlemmar att informera sina patienter om de skadliga följderna av socialiserad medicin. Presidenterna Nixon och Clinton gjorde också misslyckade försök till sjukvårdsreformer.
I dag är opinionsläget för en sjukvårdsreform i USA säkert bättre än någonsin tidigare och samtliga demokratiska presidentkandidater har förslag i den frågan. Det som skiljer dem åt är i vilken utsträckning privata försäkringsbolag skall tillåtas vara medverkande.
Utöver försäkringsreformen rekommenderar Krugman skärpt beskattning av de stora bolagen, progressiv beskattning av arbetsinkomster, höjda minimilöner, avskaffande av kryphål i lagen som möjliggör skatteflykt, stöd till fackliga organisationer, skärpning av arbetsrättsliga lagar och kontroll att redan befintliga lagar följs.
Frågan är om en amerikansk presidentkandidat kan gå till val – och vinna - på ett program som är så ”anti-business” som Krugmans förslag. Själv har han i sin spalt i New York Times på sista tiden dragit en lans för den demokratiska presidentkandidaten John Edwards som har ett klart populistiskt program och som tycks hävda sig väl inför primärvalet i Iowa. Hoppingivande är också att Edwards enligt opinionsundersökningarna skulle klara sig mycket bra mot vilken som helst av de republikanska kandidaterna.
Jag har en del invändningar mot Krugmans resonemang och det återkommer jag till i ett kommande nummer.
Erik Kågström
| (1) | Paul Krugman 2007 “The Conscience of a Liberal” |
| (2) | Eric Lotke, Robert Gerson “The Progressive Majority. Why a Conservative America is a Myth” Media Matters June 2007 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar