2008-01-31

1968 – ett särperspektiv
av Gunnar Stensson

Jag kände inte igen mig i tv-serien Upp till kamp. Också andra berättelser om 1968 har varit mig främmande. De har trampat runt i i en avfallsgrop full av nostalgisk rekvisita och/eller ignorant avståndstagande. Jag måste förstås inse att det finns flera berättelser än min. Därför presenterar jag ödmjukt mitt eget särperspektiv som jag hoppas att åtminstone några 60-åringar i Piteå, Hortlax, Öjebyn, Älvsbyn, Kalix och Luleå ska känna igen. De var omkring 20 den gången.
1968 började 1967. Tage Erlander ville stoppa Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Jag kan inte förbjuda den, men den är inte välkommen, sa han. Slagordet ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” bekräftades.
I Luleå spelade en teatergrupp från Framnäs folkhögskola i november en kabaré om USA:s krig. Det skedde inom ramen för Kul 67 (en kampanj för byggandet av Norrbottensteatern). I föreställningen ingick en intervju med Mohammed Ali, ett krigsreportage ur tidningen Se samt Bob Dylans A hard rain´s gonna fall, World war 3 och Masters of war. Publiken (400 ungdomar) krävde att USA skulle ut ur Vietnam. Luleå FNL-grupp delade ut märken av papp.
Den 20 december överfölls deltagarna i ett seminarium om Vietnamkriget i Stockholm av ridande polis när de skulle gå hem. Aktade socialdemokrater som Signe och Axel Höjer drabbades och uttryckte sin indignation i massmedia. Alva Myrdals son Jan fick en batong i skallen och tappade glasögonen, vilket förevigades på bild. Olof Palme insåg att socialdemokraternas vietnampolitik höll på att gå åt helvete.
Så kom nyåret 1968 i Norrbotten, Vietnam och hela världen.

Olof Palme (ecklesiastikminister var hans titel då, tror jag, med ansvar för skola och utbildning) gick med fackla i hand tillsammans med Vietnams ambassadör i täten för en FNL-demonstration i Stockholm. Det blev stor kalabalik och många krävde hans avgång. Men han räddade den socialdemokratiska vietnampolitiken. Sen är det en annan sak att IB med hans goda minne samarbetade med CIA och spionerade på FNL-are, vänstersossar, marxistleninister och vpk-are. Det fick vi inte veta förrän 1972.
Lyndon Johnson skickade hela hösten nya trupper till Vietnam. De blev 550 000 till slut. Den största truppkoncentrationen sedan andra världskriget. I februari slog FNL till: Tet-offensiven. USA:s ambassad i Saigon ockuperades. Överallt angreps amerikanska fästen. Vietnam var inget offer. Vietnam vek inte: Vi slår tillbaka, vi går mot seger och USA fördrivs från Söderns jord, heter det i Befria södern (som skådespelarna i Upp till kamp inte ens klarade melodin på). Marken exploderade under stol´n som Lyndon Johnson satt på och han förklarade att han inte ställde upp för omval. Senare förstod vi att offensiven varit fruktansvärt kostsam för FNL och att det i fortsättningen blev den nordvietnamesiska armén som förde kriget. Men i februari såg Tet ut som en stor seger. Politiskt var det en stor seger (som att spränga gränsmurarna runt Gaza). Det amerikanska folket tappade definitivt tron på kriget.
Medborgarrättskampen hade sedan mer än tio år före Vietnamkriget dominerat amerikansk politik. Och den var inte slut än. Det var mest svarta soldater som skickades till Vietnam. Martin Luther King ledde kampen, men hans ickevåldsmetoder ifrågasattes av Malcolm X och grupper som de svarta pantrarna. Så mördades King i Memphis, Tennessee, av en vit rasist den 4 april. Många drog slutsatsen att det som återstod för de svarta i USA var väpnad kamp.

Robert Kennedy blev den presidentkandidat som många satte sitt sista hopp till. Han kunde stoppa rasismen. Han lovade att stoppa kriget. Men han blev mördad, samma dag som han vann primärvalet i Kalifornien. Jag var på resa och befann mig i Krylbo. Robert Kennedy dog i Krylbo. Nu är de lagliga, fredliga möjligheterna definitivt uttömda, tänkte jag. Nu blir det nån sorts revolution i USA sen skurkarna mördat alla hederliga ledare. Studenterna och desertörerna och de svarta gör uppror.
I stället valdes Nixon till president. Visserligen stod amerikanerna inte ut med honom mer än ett par år innan de spydde ut honom ur sin mun, trots att han dessförinnan förändrat spelreglerna i kriget till USA:s fördel genom att inleda ett samarbete med Kina som försatte Vietnam i ett mer utsatt läge.
Våra blickar var framför allt riktade mot Vietnam och USA men samtidigt hoppades vi mycket av det civila motståndet i Tjeckoslovakien: Pragvåren. Uttrycket ”socialism med ett mänskligt ansikte” lanserades. Socialismen gick mot en vår och kapitalismen bröt samman i konflikter och inbördeskrig.
Det hände saker i Paris och Stockholm och Lund också. I maj revolterade studenterna i Paris. De fick stöd av fackföreningarna. Glada gatustrider fördes. Fantasin till makten. I juli blev det val till nationalförsamlingen och regeringen vann en jordskredsseger. Så länge varade den fröjden. Vi norrbottningar var föga imponerade av de franska studenterna, även om vi uppskattade Sartre och Camus och Claude Simon liksom den nya franska filmvågen med Truffaut, Godard och Chabrol (som tyvärr försvagades efter 68). Franska mediers kunskap om Indokina respekterades.
När vi såg kårhusockupationen i tv blev vi mest konfunderade och hejade på Olof Palme, vietnamdemonstranten, som nu konfronterade de hojtande studenterna i Stockholm. I Lund tycktes man demonstrera mot värnplikten, och där var den ridande polisen ute. Studenterna stod i portgångarna för att inte bli trampade på tårna. Parollen Vägra värnplikt! betraktades som kriminell uppvigling och ändrades till Att vägra värnplikt, som var laglig på grund av infinitivformen. Trots att kårhusockupanter och värnpliktsvägrare förvisso var mot USA:s krig i Vietnam föreföll oss deras aktioner mest som avvikelser från det som var viktigt: USA:s napalm och stålkulebomber och FNL:s motstånd.
Däremot chockades vi av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 20 augusti. Världen komplicerades. Vietnam behövde stödet från Sovjetunionen, men Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien var ett brott mot den princip Vietnam kämpade för: det nationella självbestämmandet. KFML löste konflikten genom att solidarisera sig med Kina och beteckna både USA och Sovjetunionen som imperialistiska supermakter som måste bekämpas. Det ledde i sinom tid till konsekvensen att de bröt med Vietnam och stödde Pol Pot varefter de försvann ur svensk och internationell politik. Till näringslivet och media.
Det på sikt viktigaste politiska uttalandet i svensk vänster var CH Hermanssons fördömande av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 68. Det fick han skit för i partiet.
Så gick 1968 mot sitt dystra slut med Nixon som världens tills vidare mäktigaste man.
Jag fick anledning att lämna Norrland 1969 och hamnade i Ulrikedal i Lund. En kväll i september deltog jag i en sorgedemonstration över Ho Chi Minhs död. Vi gick från Lundagård till Stortorget.

Därmed var 1968 definitivt slut. Sju års krig i Vietnam återstod, och mer än sju års solidaritetsarbete.

Inga kommentarer: