Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.Beträffande problemen med den globala ekonomin skriver Todd: ”Liberaliseringen av handelsutbytena har, helt i enlighet med den ekonomiska teorin, lett till en ökning av ojämlikheten på global nivå. Den har en benägenhet att i varje land införa de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. Överallt har den internationella konkurrensen fått lönerna att stagnera och vinsterna att skjuta i höjden. De krympande lönerna till följd av frihandeln aktualiserar på nytt kapitalismens traditionella dilemma, vilket vi finner överallt i världen: om lönerna pressas nedåt blir inte efterfrågan tillräckligt stor för att suga upp det ökade utbudet. Detta triviala faktum[s] …. giltighet erkänns i dag fullt ut av icke-konformistiska amerikanska ekonomer.”
”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman. Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.Kapitalreserv
Världens länder behöver en kapitalreserv för att skydda det egna landets valuta mot spekulativa attacker. Reserverna hålls i allmänhet i dollar men alltfler regeringar börjar diversifiera sitt valutainnehav och komplettera med euro eller yen för att skydda sig mot ett dollarfall. Den vanligaste formen av valutareserv är amerikanska statspapper. Det betyder att omvärldens regeringar lånar pengar till USA mot låg ränta – 1-2%. Det är pengar som hade kunnat användas till konsumtion eller investeringar i de egna länderna och därmed också förbättra den inhemska efterfrågan. Pengarna används av USA-administrationen till att finansiera underskotten, krigföring och till exempel de stora skattesänkningarna 1981 och 2001. En del pengar går via bankerna som lån till privatpersoner som därmed får möjlighet att konsumera mer än de producerar och därmed hålla uppe efterfrågan på världsmarknaden. Så skulle det kunna fortsätta så länge som omvärlden ökar sitt reservkapital med dollar eller amerikanska statspapper. Vad som nu hänt är att efterfrågan sviktar på hemmamarknaden i USA på grund av att det blivit svårare att höja eller vidmakthålla sin levnadsstandard lånevägen.
Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som Gomory och Baumol föreslagit (5). Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4% om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
För Stiglitz måste lösningen bli att överstatliga institutioner får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”.
"Decoupling"
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas överkonsumtion. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid nu pågående ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini säger: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (6).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att den hypotesen i åtanke när man följer den framtida ekonomiska utvecklingen.
I kommande nummer bland annat – marknadskapitalism utan kapitalister
Erik Kågström
| (1) | Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet” |
| (2) | Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire” |
| (3) | Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents” |
| (4) | Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work” |
| (5) | Erik Kågström ”Kristidender VII” VB |
| (5) | Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080124 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar