På två ben i klimatfrågan av Gr

Pär Nuder har fått sparken. Det lär ha varit på gång länge, men vi vill gärna tro att droppen var den hårda kritik som riktades mot honom i förra VB.
Men det är klart att det finns flera faktorer bakom ett sånt beslut. De senaste dagarnas stora händelse är ju EU:s beslut om reduktion av växthusgaser och dess konsekvenser för Sverige. Från socialdemokraterna har bland annat Mona Sahlin, Lena Hallengren och Thomas Östros uttalat sej men jag har inte sett något från Nuder. Jag kan tänka mej att han inte hade varit alltför lycklig över tanken att finansminister behöva medverka till den nedskärning av de svenska utsläppen med 32 procent, nästan en fördubbling av de 17 som EU-kommissionen föreslår för Sveriges del, vilket de tre oppositionspartierna gemensamt förespråkar.
Missförstå mej inte! Jag delar kritiken från Svenska Naturskyddsföreningen och Greenpeace och andra mot EU för dess otillräckliga mål, som ligger under vad man talade om på Bali, och mot den fega borgerliga regeringen. Jag tycker det är utmärkt att mp och v har fått med s på 32-procentsmålet. Dock är jag rädd för att målet inte betyder särskilt mycket. Jag tror att Mona Sahlin gick med på det därför att hon, i motsats till Nuder, inte fattar konsekvenserna.
En anmärkning: Det snurrar olika år och procent i debatten. Ena gången används 1990 som basår och det är räknat därifrån som utsläppen ska ner med 40 procent till 2020. 8 procent är redan avklarade vilket gör att 32 återstår. Den 17-procentiga minskningen har 2005 som basår. Hur läget är just nu vet jag inte, men en tidningsnotis i veckan berättade att utsläppen från den svenska vägtrafiken hade ökat med 2 procent från 2006 till 2007, och trafiken står för 31 procent av de totala växthusgaserna. Det tyder på att 2006 och 2007 sannolikt är förlorade år och att vi ska ner med kanske 19 procent enligt EU:s och regeringens sätt att räkna. Det blir 1,5 procent om året, med start 2008. Fan tro’t.

Är mp att lita på?
Jag misstänker att inte heller alla miljö- och vänsterpartister fattar vad detta innebär. I alla fall kan man märka vissa slitningar hos mp. I höstas gick Peter Eriksson och Karin Svensson Smith ut i Göteborgs-Posten och krävde att flyget Stockholm–Göteborg skulle läggas ner sen järnvägen på sträckan hade rustats upp. Det kom förstås kritik, och då förnekade de båda författarna vad de just hade skrivit. Likaså svävar mp nu på målet när det gäller kravet på avveckling av inrikesflyget söder om Sundsvall.
Snabbaste tåget Stockholm–Malmö tar 4.09, motsvarande X2000 Stockholm–Sundsvall behöver bara 3.30. Ändå ska man få fortsätta att flyga från Sundsvall. Jag kan inte tolka det annorlunda än att mp fortsätter det daltande med Norrland som är en så trist tradition i svensk politik.
Det är en tendens som man fruktar ska förstärkas när nu Thomas Östros blir den i praktiken tyngsta socialdemokraten. Han är som bekant från Tornedalen.

Stalins recept
Jag är inte säker på att jag själv fattar var det innebär att skära ner utsläppen ens med 17 procent. De 8 procent som klarats av på sexton år sen 1990 är den lättaste biten och betydde i första hand att vi avvecklade villaoljan. Det blir svårare i fortsättningen.
En kvalificerad gissning är att parti efter parti kommer att ansluta sej till Jan Björklunds linje att bygga ut kärnkraften. Men oavsett andra invändningar bör man inse att det tar minst sex år från ett beslut tills reaktorn står där och strålar. När det gäller att få fram miljödiesel ur skogsråvara säger experterna att det behövs fem år för en fullskalig marknadsintroduktion. De svenska personbilar som köptes 2007 släppte i snitt ut 160 gram koldioxid per kilometer, och de har en förväntad medellivslängd av 16 år. Myten om etanolen har Erik Kågström punkterat här i VB.
Solen kan vi glömma (hur var det: 40 minuter solsken i Växjö under december?). För vindkraften börjar det lossna men är långa hos tillverkarna, och så blåser det som bekant inte alltid. Då behövs det annan toppkraft att snabbt sätta in. Fossilbränsle är utesluten och kärnkraft lämpar sej inte för sånt. Återstår vattenkraft.
Jag tror att vi måste offra en och helst två av de fyra hittills fredade norrländska älvarna och höjer en röst för Kalix- eller/och Torneälven, trots att jag kan vänta mej kritik från Lars-Anders Jönsson med hans relationer till Tärendö. Gärna en återupplivning av 1950-talets Atlantprojekt, som gick ut på att tömma ut Torne träsk bakvägen, till Rombaksbotn. Detta att vända floder är ett projekt som förknippas med Josef Stalin, men det behöver inte vara helt fel för det.

Politiska dimensioner
Det blir dock ingen lätt politisk fajt att ta. Och det blir mer av den sorten. Nu ska bensinskatten höjas för klimatets skull. Då lär det bli muller från glesbygden, och inte minst från lågutbildade män som är stora bensinslukare. Minns ni vilket parti som var starkt överrepresenterat i den kategorin 2006? Just det.
Det bäddas alltså för missnöjespartier. Missunnar vi verkligen en hederlig jobbare att resa till Thailand och därmed få se solen mer än åtti sekunder om dagen under en vintermånad, trots att planets utsläpp motsvarar två års sparkvot? Eller en hederlig akademiker – detta sagt med anledning av att Mats Olsson (v) nyss har kommit hem från en solresa till Sydostasien.
Är det då inte lite tarvligt att ge sej på den enskilda resenären? Borde inte just socialister inse att de är strukturella åtgärder som behövs, inte individuella nålstick?
Ja och nej. Själv började jag byta till snållampor efter att ha läst Aron Etzlers lidelsefulla plädering för dem i Flamman. Det är just såna åtgärder som kräver beslut och handling av individen, i det fallet av ett par miljoner sådana. Jag tror att vi måste gå på båda benen i klimatfrågan, både ställa strukturella krav och påverka den enskilda energikonsumenten, köttätaren etc.
VB tar gärna emot tips om andra som inte lever som de borde.