För tidiga vårkänslor av Lucifer

I förra veckan hörde jag koltrasten sjunga för första gången i år och i går var det fullt ös i råkkolonierna på Helgona- backen. Vi går förmodligen mot en ljusnande tid, om än inte i alla avseenden. Lågkonjunkturen är så sakta på gång och den lär inte hejdas av de restriktioner klimatkrisen kommer att tvinga fram. Stimulans är ordet, president Bush delar nu i fullt Keynesiansk anda ut pengar till alla alltmedan riksbankerna sänker räntan.
Apropå stimulans kommenterar den sympatiska journalisten Barbara Ehrenreich (Barbara’s blog) läget: ”Med allt tal om hur den ska stimuleras så skulle man kunna tro att ekonomin är en jättestor clitoris.” Nu fullföljer hon tyvärr inte med fler sexuella metaforer utan försöker mest göra upp med begreppet ”ekonomin”, något som är så långt från verkligheten att man är tvungen att för den senare tala om ”den reella ekonomin”.

Nytt barnvagnsmode
I nyhetsfloden har jag annars mest fastnat för det nya häftiga barnvagnsmodet. Det är slut med de rickiga kärror man drog omkring med förr. Det som gäller är avancerade sportmodeller, en sorts barnvagnarnas stadsjeepar. Det senaste är att de nu också har en lattehållare där man behändigt ställer ifrån sig den långsmala kaffemuggen medan man trycker i sig den degiga jättemuffinsen.
Jag tror det blir årets nya svenska ord: lattehållare.
Visst, den amerikanska valrörelsen inför presidentvalet är en utomordentlig show som har det mesta: pengar, tårar, karisma, ja rentav lite politik emellanåt. Vi är många som följer den och ibland vet vi väl inte om det är verklighet eller en TV-serie, West Wing eller vad den kan heta. Jag vill med det här på intet sätt förstöra glädjen eller spänningen.
Men risken finns att man börjar knyta förhoppningar till den ena eller andra utgången. Jag vill verkligen varna för det. Många hyggliga liberaler trodde att Bush skulle hålla USA hemma och föra lite stillsam frikyrklig politik och det fanns socialdemokrater som trodde att Bill Clinton på sin tid skulle bedriva klassisk socialdemokratisk politik. Vad Bush gjorde vet alla och Clinton var den store nerskäraren av amerikansk Social Security, dvs. generell välfärdspolitik. Då har jag ändå inte dragit min vanliga historia om hur vi 1964 knöt förhoppningar till LBJ i motsats till den hemske Barry Goldwater.

Strukturerna!
Hilary Clinton och Barrack Obama är emot Bush och vill säkert avsluta Irakkriget, förmodligen med äran i behåll, vilket brukar betyda några år extra. Men det avgörande är strukturerna kring dem. Om man tittar på gruppen av utrikespolitiska rådgivare kring dem består kärnorna i båda fallen av ett halv dussin generaler och amiraler. På Hilarys sida tillkommer sedan namn som Leslie Gelb, Strobe Talbot, Madeleine Albright, ingen av dem någon duvunge precis, medan Obama kan räkna in Zbigniew Brzezinski och Richard Clarke bland de sina. Det är inget konstigt eller elakartat i det. Det är den amerikanska världsmaktens ledare som ska väljas och det är på det här sättet man får kontinuitet. Det är en kontinuitet som fanns också i övergången från Clinton till Bush: också under Clintons period skickades det ut straffexpeditioner med bombplan när något inte passade världsmakten. Jag ska inte förneka att Bush var lite dummare och mer ideologiskt driven. Men amerikansk utrikespolitik kommer att ligga tämligen fast vad som än händer. Vinner McCain blir det väl hundratusen man till i Irak, visst, det kommer att förlänga plågan ungefär som när Nixon vann 1968 när Vietnamkriget skulle kunna avslutats. Personligheterna har förvisso en roll i historien, men de verkar inom strukturer.

Bryt borgarväldet i Lund!
Om man åter vänder blickarna mot Lund kan man bara notera det för varje vecka försämrade läget för borgarna. Jag gissar att de snart börjar känna det rent fysiskt, som en matthet i knäna. Det handlar om folkstämningen, vad som sägs på kafferaster och på insändarsidor, vilka protestlistor som är på gång. Det handlar inte om att oppositionen har varit speciellt framgångsrik. Nej det jag talar om är den vanliga medelklassen i Lund, med barn på dagis och i skolan, en grupp med stort självförtroende och stor politisk styrka när den väl tas i anspråk. Jag känner igen stämningen från tidigt 80-tal. Resultatet då blev parollen ”Bryt borgarväldet i Lund” och så småningom ett regimskifte. Jag har goda förhoppningar inför 2010.
Lucifer