Gerda fyller år av Lucifer

Gerdahallen firade i söndags sitt tjugofemårsjubileum. Den oreflekterade läsaren kan då kanske undra vad det har att göra i denna tidning, men det har det naturligtvis. Vi behandlar viktiga företeelser i Lund och vi intresserar oss för politik och däribland också folkhälsa.

Vi som hatade gymnastik
Jag vet inte hur ni har haft det med gymnastiken, men själv hatade jag det. Serien av gymnastiklärare med tvivelaktiga personliga och politiska karakteristiker bidrog säkert. I Helsingborgs Högre Allmänna Läroverk för Gossar var det Kigern och Prawitz, i Jönköping Folke Dahlström, en av grundarna av förbundet Manhem och sedan Lindholmsnasse och till slut KDS-are. Men i grunden var det nog annat: under mina tonår ansåg jag att intresse för sportutövning var ett direkt hinder för tankeverksamhet. Jag skolkade alltså från gymnastiken och satt mycket hellre och diskuterade Hemingway,rökte pipa och åt wienerbröd på Bernards konditori.
Jag vill med detta bara ha sagt att om någon i min ungdom hade påstått att jag vid mogen ålder frivilligt skulle gå på gympa två dagar i veckan så hade jag aldrig trott på det. Det var naturligtvis en flicka som i mitten på sextiotalet talade om för mig hur häftigt det var med musiken på Kerstin Anderséns timmar i Palestra. Men när jag också gick dit var det en äldre gentleman, idrottsläraren Stig Björnung, som lät oss gympa till gamla regementsmarscher och en och annan schottis. Men så småningom var det Bertil Andersén och han lånade hustruns rockmusik. Det var förstås könssegregerat och därmed möjligt för Bertil att på fredagseftermiddagen uppmana oss att göra några armhävningarna extra med hänvisning till att i morgon var lördagkväll.

En framgångshistoria
Ja, och sen brann Palestra och gamla Seminariet blev en tillfällig lösning, men för tjugofem år sen stod alltså Gerdahallen färdig i sin ursprungliga skepnad. Visst, den blev bra, men bastun har aldrig nått upp till Palestras och inte riktigt golvet heller. Men i stort är Gerdahallen en fantastisk framgångshistoria och det var den Bertil Andersén, nu pensionerad, berättad om i en föreläsning på jubileumsdagen. Tretusen deltagare har blivit tjugotretusen. Gerdahallen är störst i Sverige som motionscentrum. Fysiskt har det växt med åren i kvarteret, men än står striden om den gamla tennishallen. Den står tom stora delar av dygnet men omhuldas av en liten grupp röststarka spelare. – Jag har inget emot tennis, sa Bertil, men när det gäller utrymmeskrav kan man räkna med att en tennisspelare lägger beslag på ungefär samma utrymme som 100 gympamotionärer. Där har vi politiken igen.
Men hur blev gympa populärt? En intressant fråga. Nog var det i viss mån via USA, med Jane Fonda och aerobic. Som om vi behövde det för att komma bort från de gamla associationerna till redskapsgymnastiken och dess elände. Viktig var nog också musiken och det är inte heller fel att man kan nu vila ögonen på varandra när det inte längre är könsuppdelat. Kerstin Andersén, också hon nu pensionerad och sällan förekommande i hallen, har alltid haft den bästa musiken. Själv höll jag på att lämna salen när en av hennes yngre adepter envisades med att köra Magnus Uggla.

Motion – en klassfråga
Jag är övertygad om att de båda Andersénarna har haft stor betydelse för motionsgympans spridning i Sverige och de är såvitt jag kan förstå också de som har inspirerat Friskis och Svettis som ju når ut till hela landet. Men det är säkert också så att de tiotusentals studenter som passerat igenom Lund har spritt deras syn på motion: inga kommandon, man jobbar som man vill och ingen mjölksyra.
Alla går på gympa, säger man. Nåja, kanske inte alla. Jag tror att det fortfarande är en klassfråga och därmed något som är åtkomligt för politiska beslut. Gerdahallen har inte fått ett öre i kommunala eller statliga bidrag. Det är billigare än någon annan inrättning, men också i basutförandet kostar det 700 för studenter per termin. Ska man gå på gymmet också blir det 1000 och det är summor som kan få folk att tveka. Jag tror sjukvårds- och välbefinnandevinsterna är så stora att samhället borde subventionera det till, säg hälften, (och naturligtvis komplettera det med kost- och levnadsråd!).

Var är dricksvattenfontänerna?
Problem då? Ja, motionsanorexin är ingen ovanlig företeelse på Gerdahallen och som sagt, det börjar bli lite dyrt. En gammal käpphäst: varför finns det numera inga dricksvattenfontäner, varken på Gerdahallen eller på universitetet? Man får stå och dricka ur toalettkranar, eller, vilket Gerdahallsledningen förmodligen önskar, köpa drycker i cafeterian. Man blir nämligen himla törstig av att gå på gympa.
Lucifer