Årsmöte i v-Lund av Gunnar Sandin

Självförnöjd föråldring

Vänsterpartiets årsmöte i Lund 2008 kommer nog mest att minnas för sitt bisarra mellanspel. På återväg till mötet efter lunchpausen överraskades man av att Nationalsocialistisk front kom tågande på väg mot Stortorget. Mötet beslöt (efter omröstning) att ajournera sej för en aktion. Innan den organiserade motdemonstrationen hunnit fram till nazisternas samlingsplats hade dessa försvunnit, men dessförinnan kom det till en del spontana motståndsyttringar. Appellen framför rådhuset (”Svenskar! Lundabor! Arbetare! Studenter! … Dagligen våldtas svenska kvinnor av invandrare” etc. etc.) kunde dock framföras tämligen ostört.
Vad själva årsmötet beträffar kunde konstateras att det som mest samlade en knapp fjärdedel av de numera cirka 130 medlemmarna, en lätt nedgång sen förra året. Ett stycke in i förhandlingarna gjorde VB:s reporter ett överslag och fann, att fem av de 26 då närvarande var under tretti år medan hälften hade fyllt sexti. Under mötet redovisades visserligen två nya medlemmar, men båda hade varit med redan på det glada 70-talet.
Klart är att den föryngring av partiföreningen som skymtade för några år sen nu har upphört och återgått till föråldring. Därtill framkom att Ung vänster haft betydande svårigheter under året, och en mångårig tradition med hälsningsanförande därifrån bröts. Däremot försäkrades från studentförbundets representant (”Kamrater! Feminister!”) att kapitalismen sannolikt hade inlett sin sista kris.

Härliga kompolmöten!
Av verksamhetsberättelserna med anslutande diskussion framgick att allt som beslutades och eftersträvades ett år tidigare inte hade kunnat förverkligas. Försöket att få 2008 års partikongress till Lund hade strandat, och som det rapporterades från initierat håll främst på det motarbetades från andra håll i Skåne. (Vilmer Andersens namn nämndes inte, men det är känt att han och organisationen i Malmö inte gillade tanken.) En annan stor diskussion den gången gällde insatser i de östra kommundelarna. Två flygbladsutdelningar och några insändare kunde redovisas, men det är tveksamt om det starkt stadsorienterade partiet har ökat sitt stöd ute i bushen.
Vad kommunalpolitiken beträffar östes beröm över de kommunalpolitiska måndagsmötena, som upplevs som både konstruktiva och trivsamma. Klart är att vänsterpartiet bereder de kommunala frågorna grundligt och brett, och genom inbjudna sakkunniga och politiker utifrån eftersträvar att bredda sina perspektiv och kunskaper. Om ett flitigt opinionsarbete i lokaltidningarna vittnade en tjock bunt med pressklipp. Däremot finns det inget entydigt samband mellan aktivitet och popularitet: partiets kommunalpolitiker har varit aktiva även tidigare men ändå tappade man tre mandat av sju i det senaste valet.
Olika generationsperspektiv präglade mötets längsta debatt. I en motion efterlystes större aktionsinriktning på medlemsmötena, och de unga motionärerna besannade det gamla talesättet att avloppstaxan inte är något för ungdomar att syssla med. De tyckte att de av andra lovordade ”kompolmötena” var dödtrista! Det förståndiga svaret var att människor är medlemmar i ett parti av många skäl och att somliga har sin stora aktivitetsperiod bakom sej. Ålderssammansättningen är förstås en naturlig förklaring till svårigheten att entusiasmera medlemmarna, även om det finns fler.
Det hade varit intressant med en diskussion om partiet nationella taktik just när avståndstagandet från ett förvalssamarbete med mp och s var aktuellt, men de ämnen som togs upp var strikt lokala.

Mogen styrelse
Även styrelsevalet innebar en föråldring, med tre 60+are (varv en 69+are) bland de sju ordinarie ledamöterna. Man kan också notera att alla dessa tre var aktiva i krysskampanjen för Karin Svensson Smith, vilket kanske borgar för en framtida besinning och realism hos partiföreningen, men man kan undra varför de med sina erfarenheter inte stödde en motion som ville mjuka upp partiets rigida hållning mot just personval.
Styrelse och valberedning utsågs med acklamation, men det blev lite debatt och röstningar när ombud skulle utses till partidistriktets årskonferens, och det framgick att motsättningarna mellan förnyare och nytraditionalister finns där ännu. Med fröken Lottens hjälp ombesörjdes emellertid att inga störande röster lär höras från Lundabänken.