Sydsvenskans insändarredaktion av Gunnar Stensson

Chefen på Sydsvenskans lundaredaktion Pia Rehnquist ringde mig sådär klockan 10 i fredags morse. Veckobladet tycks vara det första redaktionen läser på fredagsmorgnarna. Vi hade en liten diskussion som slutade med att vi kom överens om att jag skulle intervjua henne klockan 14 samma dag. Jag sammanställde i hast några frågor (mer om dem nedan) och mailade dem.
När jag sedan ringde henne klockan 14 menade hon att intervjun måste uppskjutas eftersom frågorna var av principiell betydelse och hon ville samordna svaren med Sydsvenskans ledning. Dessutom var hon jäktad eftersom hon skulle resa på semester. Jag kunde återkomma till intervjun i mitten av vecka åtta.
Hon bad samtidigt att jag skulle meddela tid och plats för den aktuella skoldebatten. Jag skickade in en notis men kan idag konstatera att den inte publicerats.

De gångna dagarna har jag kollat lite vilka insändare som kan ha refuserats de senaste dagarna. Monica Molins, s, insändare om skolpengen och Klostergårdsskolan publicerades i Skånskan den 7 februari. Den blev troligen refuserad av Sydsvenskan. Samma sak gäller Anders Ebbessons, mp, om skolanslag och skolpeng häromdagen. Nilla Bolding (v) skrev en intressant insändare om Sankt Lars-parken och ett grönt bälte kring Lund. Den refuserades på Sydsvenskan men trycktes också i Skånskan.
Alla tre insändarna är av stort allmänt intresse och gäller viktiga aktuella frågor men refuserades av Sydsvenskan. Tack vare Skånskan publicerades de.

Mot den bakgrunden formulerade jag följande frågor:
1. Jag upplever att Sydsvenskans lundaredaktion har en liberal och självständig hållning när det gäller insändarna (och för resten också i övrigt). Allt kan inte tryckas, bland annat av utrymmesskäl. Vilka huvudprinciper styr urvalet när det gäller de insändare som ska publiceras?
2. Sydsvenskan har ägarintressen och en övergripande politisk linje. Hur styrande är de?
3. Lundaredaktionen rör sig i en mycket begränsad krets makthavare (inte bara politiker) som är ytterst angelägna att tidningens verklighetsbeskrivning motsvarar vad de vill se. Många reportrar kommer i kontakt med dessa makthavare så gott som dagligen. Kan det då inte vara svårt att upprätthålla tidningens integritet? Ett sätt skulle vara att flytta lokaljournalister då och då. Man förlorar i erfarenhet men vinner i oberoende. Tillämpas det som en medveten policy?
4. Insändardebatten kan fungera som ett korrektiv, och kanske ibland ett stöd, i journalisternas ansträngningar att beskriva verkligheten självständigt. Håller du med om det?
5. Jag upplever att insändaravdelningarna fått ökat utrymme i alla sammanhang i Sydsvenskan. Stämmer det?
6. Skånska Dagbladet är hotat. Om tidningsstödet försvinner eller minskar kraftigt kan det i värsta fall läggas ner. Jag är säker på att du skulle beklaga det. Eller hur?
7. Jag kan konstatera att tre av mina insändare de senaste två månaderna har refuserats i Sydsvenskan men publicerats i Skånskan. Det måste väl vara bra att ha två olika redaktioner som gör egna bedömningar?
8. I din motivering för att inte publicera insändaren Alla förlorar ( som var ett svar på Lars Hanssons insändare Rättvisare med direkt skolpeng ) nämnde du att Sydsvenskan fått en massa insändare om skolpengen och det är viktigast att publicera texter av föräldrar, lärare osv än av tyckare med känd inställning. Jag instämde. Men mitt intryck är att Sydsvenskan inte publicerat så värst många kritiska insändare från allmänheten om skolpengen. Det vore intressant att få veta hur många insändare det rör sig om, om du gör ett överslag? Ett stort antal insändare kanske inte ger så många nya perspektiv, men de kan väl spegla förekomsten av en stark opinion och därför vara värda att publiceras.

Ja, det var de frågor jag i hast kunde komma på. Jag hoppas de besvaras nästa vecka.