Ifrågasättanden av Gunnar Stensson

USA:s presidentval & Kosovos självständighet

Jag har som flertalet av Veckobladets läsare i årtionden levt i en miljö präglad av vänstersanningar. En stor del av dessa sanningar är hållbara och bekräftas av historien.
Vi som hyser dem är en minoritet i Sverige. Vi har ofta betraktat oss som den lilla elit som sitter inne med sanningen. Därför uttrycker vi oss kategoriskt och högljutt. Ju mer kategoriskt och självsäkert vi talar, desto mer uppskattas vi av våra likasinnade. Och desto mer bekräftar vi de utanförståendes fördomar. Det leder sällan till samhällsinflytande men ofta till sekterism.
Dessvärre är sanningarna ofta föråldrade och gäller situationer som inte längre är aktuella. Jenny Lindahl Perssons tal vid partikongressen 2000 är ett exempel. Jublet från den unga publiken var ett jubel över att få sina ortodoxa tankemönster och vänsterattityder bekräftade, att äntligen befinna sig i majoritet.
2008 inser alla att retoriken var förlegad och förde partiet ut i öknen.
Talet kommenteras i tidskriften Arenas februarinummer av Devrim Mavi under rubriken Flykten från historien.
Konventionella vänstersanningar måste ifrågasättas, särskilt av oss inom vänstern. En ny verklighet kräver nya perspektiv.

USA:s presidentval utan betydelse?
VB publicerade i förra numret en text av Bengt Svensson om det amerikanska presidentvalet. Textens huvudtes är tillspetsad men innehåller en kärna av sanning: det spelar ingen roll om Barack Obama eller Hillary Clinton (som BP avskriver) vinner valet. USA:s militära framryckningar i Östeuropa och Centralasien kommer att fortsätta. USA kommer inte att överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker. Kanske sant. Men är det inte för tillspetsat?
Jag är inte säker på att alla de där baserna existerar (det beror förstås på vad man menar med en militärbas). Däremot har BP missat en bas som verkligen är strategisk, stor och ödesdiger, den i Djibouti, mellan Eritrea och Somalia. Den ligger utanför vänsterperspektivets konventionella euroasiatiska fokusering.
Vänstern har en tendens att hålla på Ryssland ( arvtagare efter den saknade Sovjetunionen ) trots folkmordet i Tjetjenien. Traditionell vänster underlåter att kritisera det aktuella ryska presidentvalet trots att det ger minst lika stor anledning till kritik som det amerikanska.
Det militärindustriella komplexets makt över amerikansk politik är en vedertagen hörnsten i kritiken av amerikansk demokrati alltsedan president Eisenhower varnade för det. Och dess makt har ökat ofantligt under de senaste presidenterna. Det förtjänar att upprepas.
Men är det verkligen säkert att Obama kommer att fortsätta Bushregimens politik? Kommer han i strid med FN och folkrätten att föra en unilateral politik med illegala krig? Kommer han att beordra preventiva överfall (och illegala bortföranden, hemliga fångläger och tortyr) under förevändningen att det är nödvändigt i USA:s War on Terrorism? Kommer han att fortsätta Bushregimens destruktiva miljöpolitik i konflikt med hela den övriga världen? Är det säkert att han får mandat att göra det?
Tidskriften Arenas februarinummer innehåller en omfattande analys av nya strömningar i USA inför presidentvalet. Där finns texter av Susan Faludi, Katrine Kielos, John B. Judis och Ruy Teixeira. Tesen är att USA är på väg in i en stabil demokratisk era med rötter i Roosevelts New Deal.
Å andra sidan rapporterar journalisten Nils Erik Forsgård i sin nyutgivna bok Den amerikanska rädslan om nationalistisk paranoia, dödsstraff och vapenfetischism. I republikanska stater som Arizona och Florida är den personliga friheten kringskuren av ett kontrollsamhälle som vetter mot auktoritära stater. En intervjuad mamma berättar med stolthet att hon till sin sons 22-årsdag gett honom ett maskingevär. (En sorgsen association går till den nye ANC-ledarens favoritsång Ge mig mitt maskingevär). Men reportaget speglar kanske framför allt stämningsläget under Bush-erans dödsryckningar.
Erik Kågströms förtjänstfulla och omfattande genomgång i VB av amerikansk litteratur om USA:s kriser, demokratiskt, ekonomiskt och militärt, ger underlag för betydligt intressantare diskussioner om presidentvalet och det amerikanska samhället än det ortodoxa vänsterperspektivets slagord.

Bengt Svensson slänger i förbigående ur sig en annan vedertagen vänsterbanalitet: Barak Obama som president gör det lättare för EU:s ledare att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.
EU utgör i många avseenden en konkurrent till USA. Därför vårdar USA inom EU en amerikavänlig femte kolonn, mest bestående av tidigare öststater. Tidigare leddes den av Tony Blair, men han förlorade makten och det politiska anseendet på kuppen. Nu leds den av Frankrikes president Sarkozy. Hans stjärna förefaller dalande.
EU är en viktig arena i kampen mot USA:s världshegemoni. Bland annat av den litteratur Erik Kågström presenterat framgår, att dollarns ställning som reservvaluta är huvudorsaken till att USA kan suga ut den övriga världen ekonomiskt genom ständiga underskott i handelsbalansen. De länder som använder dollarn som reservvaluta finansierade tidigare Vietnamkriget och finansierar idag krigen i Irak och Afghanistan.
Det största hotet mot den amerikanska hegemonin är framväxten av en konkurrerande reservvaluta, euron. Viktigast är den för Latinamerika som fått ett alternativ till dollarn i kampen för ekonomisk och politisk frigörelse.
Jag hörde just i halvettnyheterna att dollarn nu sjunkit till sin lägsta nivå någonsin i förhållande till euron.
Sverige röstade visserligen mot införandet av euron av en rad respektabla skäl. Men det innebar en uppslutning kring dollarn som reservvaluta (som man säkert är tacksam för i USA i dagens ekonomiska kris) och stärkte amerikansk ekonomisk imperialism. Ledande i uppslutningen kring dollarn är v och mp.
Nu hör jag i samma nyhetsutsändning att Maria Wetterstrand tar avstånd från sitt tidigare EU-motstånd, framför allt på grund av miljön och EU-utvidgningen. När kommer Ohly till samma slutsats?
Den som nöjer sig med de enklaste EU-fientliga vänsterslagorden missar helt dynamiken i maktkampen mellan EU och USA, mellan multilateralism och unilateralism.

Kosovo, icke självständigt?
Lucifer skriver: Det rimliga vore naturligtvis att Kosovo med mycket långt driven autonomi skulle ingå i ett jugoslaviskt statsförbund.
Den lösningen är inte längre realistisk.
Även jag sörjde när Jugoslavien gick under. Under lång tid framstod den jugoslaviska federationen som Europas mest hoppingivande socialistiska statsbildning. Men de ansvariga för undergången är knappast CIA och USA. Huvudansvaret vilar på den extrema serbiska chauvinism som ville omvandla federationen till en serbisk nationalstat. Den vilar på Slobodan Milosevics folkmordspolitik för att uppnå det målet. Ett par av de värsta episoderna var den tvååriga belägringen av Sarajevo och massakern i Sebrenica.
Lucifer återger vänsterns konventionella beskrivning av konflikten där tio års grymt krig sammanfattas i en formulering om Milosevics ”betydande brutalitet”, varefter indignationen riktas mot de tre månader av NATO-bombningar som ledde till att kriget äntligen upphörde. Det är en falsk beskrivning.
Däremot kan vi enigt fördöma bombkriget som metod och beklaga EU:s misslyckande att begränsa den serbiska expansionismen, ett misslyckande som ledde till att NATO och USA fick chansen att få in en fot i Balkan.

Radions utmärkta Konflikt-redaktion redovisade i söndags dagsläget mot bakgrund av Kosovos historia. Företrädare för olika parter i konflikten beskrev den ur skilda perspektiv.
Serbien avskaffade Kosovos autonomi 1990. De närmaste åren växte ett motstånd mot serbiskt förtryck. Den serbiska armén inledde omkring 1996 en massiv etnisk rensning. Mer än en halv miljon kosovoalbaner fördrevs. Tusentals civila mördades. En av den serbiska arméns mest effektiva strategier var massvåldtäkter.
EU:s handfallenhet under hela Balkankriget är en skam som symboliseras av massakern i Sebrenica. En liten nederländsk FN-styrka tvingades utlämna 7000 bosnier till den serbiska armén som sedan slaktade dem. De enda européer som tagit ansvar för massmordet är den nederländska regeringen som avgick sedan massakern utretts.
En av de intervjuade i programmet var författaren Ismail Kadaré (ofta nämnd i nobelsammanhang, väl känd i Sverige genom flera romaner, bland annat Krönika i sten, som utgivits av En bok för alla, ett av offren för allianspartiernas kulturpolitik).
Han trodde att Kosovos självständighet var den enda vägen till en slutlig fred. Det hat som orsakats av massvåldtäkterna kunde läkas endast genom folken hölls åtskilda tills nya generationer fötts.
Någon lösning av konflikten i Kosovo uppnås inte genom förenklingar. Vi måste akta oss för att fastna i vårt ortodoxt självtillräckliga vänsterperspektiv. I likhet med paret Lars Ohly och Carl Bildt måste vi undvika förhastade slutsatser. Kosovoalbanernas jubel över självständigheten (också i Malmö), serbernas massdemonstrationer, de vandaliserade ambassaderna i Belgrad och oförsonliga uttalanden av den ryske president som tillträder efter det kommande pseudovalet manar till besinning.
EU bär ett stort ansvar och den enda synliga lösningen på sikt finns inom EU:s ramar bortom nationalstatstänkandet.