Jag hörde Maria Wetterstrand på Dagens Eko förklara att nu hade hon ändrat åsikt om EU: Sverige bör vara medlem av EU. Som skäl angav hon klimatfrågan. Min bedömning är att det snarare handlar om regeringsfrågan. Miljöpartiet vill sitta i regeringen med sossarna – inget ont i det – men frågan är naturligtvis hur långt man är beredd att gå för att bli regeringsfähiga. Lars Ohly skriver i dagens tidningar att vänsterpartiet inte har ändrat ståndpunkt och det gör han rätt i, inte minst inför detta år då den svenska riksdagen ska anta den nya EU-författningen som lämnar över massor av makt till Bryssel. Det är väl illa nog som det är med de inskränkningar vi redan har i möjligheterna att bestämma över interna svenska angelägenheter. Till det kommer allt meckande med Nato och militära EU-styrkor.Ändå: politik är alltid det möjligas konst och ibland får man ta också ganska taskiga kompromisser. Det måste också vänsterpartiet om det vill vara med. Det är väl OK att kompromissa så länge man säger att det är kompromisser och att det inte handlar om att man överger sina ståndpunkter. Det är i det avseendet Eriksson och Wetterstrand brister.
Urban Ahlin (s) igen
I förra veckan skrev jag några rader om nättidskriften Dagens Arena och dess påfallande partitrohet. Det är förstås deras sak, men när nu socialdemokraterna satsar så mycket på en verksamhet som ska kunna matcha alla de borgerliga tankesmedjorna, omvärldsanalytikerna etc, så borde väl ändå tidningen ges lite lösare tömmar. Ta fallet med Urban Ahlin (s), ordförande i riksdagens utrikesutskott och en ständig förespråkare för NATO-anpassningarna. Han gick förra veckan ut med kritik av Carl Bildt för att Sverige inte snabbt nog erkände Kosovo. Kosovo är som bekant inte ett dugg självständigt, vare sig politiskt, ekonomiskt eller militärt och är enligt alla normala internationella lagar en del av Serbien. Ahlins utspel var en monumental omdömeslöshet, värd en skarp reprimand av oavhängiga socialdemokratiska opinionsbildare. Arenas kommentar var att det är klokt att erkänna Kosovo, dock ”utan entusiasm” och att det var klokt av Bildt att inte stressa fram ett erkännande. En synnerligen mild reprimand alltså, Ahlin kan fritt fortsätta företräda den svenska socialdemokratins utrikespolitik. Ulf Bjereld (s), politolog vid Göteborgs universitet, brukar ha en ganska vettig syn på utrikes förhållanden. Men också han är mild i kritiken: ”Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.” Nähä. Men nog känns Palmelinjen i socialdemokratisk opinionsbildning långt borta.
Könets mörker och politikens materialitet
Det är hårda tag i debatten bland de ledande feministerna just nu verkar det. Mycket tycks handlar om queerteorins allmänna förtjänster. Det är rätt skönt att inte delta i striden. Ett tag hade man det inte lätt: man var liksom körd i politiska debatter redan från början därför att man var en vit, heterosexuell och lagom tjock man i sina bästa år. Nu tycks slagordet vara intersektionalitet vilket betyder att man t.ex. kan vara både fattig och sjuk, egenskaper som kan samverka. Det verkar ligga nåt i det.
Men det intressantaste nu är den konflikt som tycks härja på tidskriften Bang (med ett skitbra kärleksnummer i fjor somras) och en konflikt man kan känna igen från fler håll inom vänstern. Två ledande redaktionsmedlemmar avgick sedan de tröttnat på att göra en massa småjobb av typ sköta Plusgirot och vara den ”intellektuella martyren som med blödande tummar sitter och skickar ut varje ex. av tidningen själv”. Nej, detta vill inte redaktörerna. De är trötta på det gamla vanliga vänsterköret och förmodligen också på foträta skor mm – de vill gå på Spy Bar och fira 8 mars.
Tja, säger Jenny Tunedal och försvarar det traditionella arbetssättet: ”Det vore underbart om kulturtidskrifterna kunde ta sig ur gör-det-själv-träsket. Om de kunde betala skäliga arvoden, slippa vara beroende av frivilliga, nå massor av läsare” . Men när det nu inte är så ”måste det kanske få lov att skimra lite kring det oglamorösa, nödvändiga slitet.”
Arvet från Luther
Jag är naturligtvis i hög grad en produkt av det slit som bedrevs i politiken från slutet av 60-talet: försäljning av Vietnambulletinen, senare Ny Dag, sen spikandet av affischtavlor, springande i trappor med valförsändelser, blåsorkesterns appellmöten på Lunds bakgårdar etc. Det var ett slit, visst, och det är skönt att slippa det nu. När jag ändå ser det som värdefullt så är det inte för det romantiska skimrets skull. Nej det handlar om att förankra politiken i kroppen, att göra den materiell, att satsa sig själv inte i form av pengar eller prat utan i fysiskt arbete. Det kostar nämligen mer och då måste man tänka efter om man verkligen ställer upp för det.
Det är lätt hänt i kulturen och politiken att man tappar fokus och bara bryr sig lite lagom och sen glider omkring. Om man kan slippa blödande tummar och har råd till kuverteringsmaskin så ska man väl skaffa det. Och visst förekommer det en moralism i vänsterkretsar som med hänvisning till världens allmänna elände förnekar dess glädjeämnen. Är det så att redaktions- medlemmarna på Bang känner att dessa finns att få på Spy Bar så får de väl gå dit. Vi i Lund gillar allt som gör livet lätt och lekande, men vi bor så långt från Stureplan så vi vet inte så noga. Dock, i grunden är det nog ändå Luther som gäller: livets mening är arbete. Det håller väl alla med om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar