2008-02-28

Kristidender IX: Obama for president?
av Erik Kågström

Det sjuder i USA. Även om det landets styrelseskick mera börjar likna oligarki än demokrati är intensiteten och deltagandet i det pågående primärvalet imponerande. Miljontals människor är engagerade i dörrknackning, telefonpåringning, skickar kommentarer till tidningarnas webbsidor, delar ut flygblad, sätter upp affischer, samlar in och skickar själva kampanjbidrag.
I Kristidender VII beskrevs Paul Krugmans vision av ett reformprogram för USA som skulle innebära att landet förvandlas till ett välfärdssamhälle i stil med Sverige. Man kan spekulera i vad som skulle krävas av en hypotetisk amerikansk presidentkandidat med en sådan – dold - målsättning. En förutsättning för att bli vald måste vara att inte avslöja sina planer förrän hon eller han väl är president. De demokratiska presidentkandidaterna Denis Kucinich och John Edwards med sina öppet progressiva och populistiska program visade sig ju vara helt chanslösa i primärvalen.

Kravprofil
Först och främst måste han – om det nu är en han – vara ett politiskt geni med en Ciceros vältalighet och en Cesars karisma. Han måste ha ett fullständigt fläckfritt förflutet, vara gift och ha barn födda inom äktenskapet. (Den enda amerikanska presidenten som varit ungkarl var James Buchanan som nu tävlar med Bush jr om vem som varit USA:s sämsta president). Han måste vara en skicklig diplomat. Han måste kunna övertyga väljarna om att han tror på de kristnas gud. Han måste vara tydlig med färdriktningen och målet men otydlig när det gäller vilka förändringar som krävs. Detta för att inte oroa penningstarka intressegrupper vars kampanjbidrag han behöver. Han får räkna med en motsträvig kongress när han väl kommit till makten och bör därför skaffa stöd hos en bred gräsrotsrörelse. Modellen är Roosevelt 1932. Det är värdefullt om han kan skapa ett kodifierat språk som egentligen bara anhängarna förstår. Där är förebilden George W.Bush. Hans ”compassionate conservatism” verkade ju ganska tilltalande men för de invigda betydde det att välfärd och välgörenhet skulle skötas av religiösa samfund och inte av regeringen. När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. Han måste vara beredd att svika sina vallöften till storkapitalet när han väl blivit vald till president. Om denna tänkta presidentkandidat är en kvinna skall hon uppfylla samma krav men vara ännu mera skärpt på alla områden än sin manliga motsvarighet.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. Som debattör var han till en början osäker och stapplande men har efterhand blivit allt bättre och anses nu vara i klass med Hillary Clinton.
Som ledare har Obama tillämpat den moderna inkluderande stilen. Hans kampanjorganisation tycks ha fungerat helt perfekt till skillnad från Clintons som närmast måste ses som en katastrof. Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.

Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald. Obamas senaste uttalande i palestinafrågan refererades i Jerusalem Post den 25.2. Vid ett möte med företrädare för den judiska församlingen i Cleveland, Ohio, sa han: ”Jag tror det finns en tendens inom det proisraeliska samfundet som innebär att om du inte intar en orubblig pro-Likud hållning till Israel, så är du anti-Israel, och sådant kan inte få bli avgörande för vår vänskap med Israel. Om vi inte kan ha en ärlig dialog om hur vi skall nå våra mål så kommer vi inte heller att ha någon framgång.” Han kritiserade också förhållandet att den som ställer tuffa frågor om fredsprocessen eller försöker sörja för Israels säkerhet på annat sätt än att ”bara krossa oppositionen” betraktas som för mjuk eller anti-Israel. Dessa uttalanden får väl ses som goda exempel på Obamas diplomatiska förmåga
Både Clinton och Obama söker stöd av de fackliga organisationerna mot löften att förbättra villkoren för den stora amerikanska medelklassen. Det kan de göra utan att stöta sig med storkapitalet. Man har alltid kunnat räkna med att demokratiska politiker sviker sina vallöften till arbetarna.
När det gäller s k värdefrågor är Obama för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap.
Bristande patriotism kan visa sig vara en svaghet hos Obama. Det sägs dock att han börjat bära flaggnålen på kavajuppslaget, hur långt nu det kan räcka. Det är också tveksamt om han är tillräckligt krigisk. Han har till exempel röstat för bannlysning av splitterbomber (Clinton röstade mot) och röstat mot bannlysning av flaggbränning (Clinton röstade för). Han har visat sig beredd att ha förbehållslösa samtal med ledarna för USA:s fiender. Han har förklarat att han till skillnad från Bush jr kommer att söka samförstånd med andra makter i internationella krissituationer men han kommer inte att dra sig för unilaterala militära åtgärder när USA:s intressen är hotade. Han har lovat att dra tillbaka trupperna från Irak under 2009 och koncentrera krigsansträngningarna på Afghanistan och norra Pakistan där fienden – terroristerna och Usama bin Ladin – finns. Han vill öka krigsmakten med 70 000 man och förbättra omhändertagandet av de soldater som återvänder från striderna. Vi får se hur långt detta räcker om Obama i presidentvalet ställs mot krigshetsaren McCain.
Är Barack Obama en sann revolutionär eller en ulv i fårakläder? Om ett år vet vi kanske mer om den saken.

Inga kommentarer: