Nazisterna på Klostergården av Gunnar Stensson

Den nationalsocialistiska Motståndsrörelsen smyger omkring i Klostergården. Hittills inskränker sig verksamheten till att anonymt (man hänvisar till en hemsida på nätet) sprida flygblad och sätta upp klisterlappar och enstaka affischer. Också på daghem och skolor.
Häromdagen hittade jag ett flygblad från Motståndsrörelsen på vindrutan till min bil. Det förespråkade nationell socialism. Motståndsrörelsen ska ”bryta sionisternas strypgrepp om vårt folk och ”etablera en nationell regering” samt införa ”ett mer auktoritärt samhällsskick med nationalism och socialism som ideologiska grunder”. Massinvandring jämställs med främlingsinvasion, rasblandning med folkmord och mångkulturalism med kulturförstöring. I det nya samhället ska ”människorna inte längre ha behov av falska religioner”. Flygbladet innehöll ett enda konkret krav. ”Det fria Sverige ska omedelbart utträda ur EU”.

Att sova med fienden
Socialistisk Folkeparti i Danmark har nått ett röstetal på cirka 20 procent medan det svenska vänsterpartiet idag (30/3) enligt DN/Synovate ligger på 6,1. Varpå beror skillnaden?
Lucifer antog härom veckan att SF:s framgång kunde bero på att SF:s ledare Sövndal efter en våldsam demonstration arrangerad av den islamiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir med uppfriskande frispråkighet uppmanat demonstranterna att lämna Danmark och sticka hem till islamistiska diktaturer.
Och förra veckan påpekade Herman Schmid att SF redan tidigare attackerat islamisterna och övergett principen om likhet inför lagen genom att kräva att muslimska skadeverkare skall straffas hårdare än danska BZ-ungdomar.
Varför tar SF sådana steg? Inte kan väl partiet ha resonerat som Herman Schmid antyder: Vi är ju trots allt ett demokratiskt parti och då ska vi framföra folkets krav.
Vi vet vilken konsekvens den inställningen fick i Tysklands 30-tal. Och håller på att få i dagens Danmark.
Det är förmodligen bättre att främlingsfientliga individer och grupper i Danmark ansluter sig till SF än till Pia Kjaersgaard. Men det är, som Herman Schmid påpekar, ingalunda oproblematiskt. Redan bifallet från borgerliga kretsar är ytterst obehagligt och än värre är att båda utspelen skulle applåderas av grupper som den nazistiska Motståndsrörelsen i Klostergården. Och av den rasistiske högerpopulisten Geert Wilders.
För att klara ut begreppen krävs också några ord om Hizb-ut-Tahrir. Det är en djupt konservativ, sunnimuslimsk rörelse med målet att återupprätta det övernationella kalifatet och det på sharialagar baserade samhället i hela den muslimska världen. Att hysa och framföra sådana åsikter är självfallet inte förbjudet i något demokratiskt samhälle. Hizb-ut-Tahrir är motståndare till terror som dödar civila eftersom det förbjuds i koranen. Den har följdriktigt tagit avstånd från al-Qaida och 9/11 liksom från terrordåden i Storbritannien och Spanien. Den förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten och kritiserar Hamas. Den är antisionistisk men inte antisemitisk.
Däremot reagerade den ytterligt skarpt mot mohammedteckningarna, och dess talesman i Danmark avtjänade tre månader i danskt fängelse. Rörelsen är inte terrorstämplad utan verkar legalt i en rad länder, inklusive Danmark. Det går att finna ytterligare en mängd, delvis motsägelsefull (som alltid i politiskt infekterade frågor) information och litteraturhänvisningar på nätet.

Kan vänsterpartiets EU-motstånd kanalisera svensk främlingsfientlighet?
Politik är en djupt dubiös verksamhet. Ingen stark nazistisk rörelse växte fram i Sverige under 1930- och 40-talen till skillnad från flertalet andra europeiska länder. I analyser förklarar man detta dels med renhållningen gentemot nazismen inom partierna men dels också med de inslag av rasteorier och antisemitism som förekom inom t ex socialdemokratin, bondeförbundet och högerpartiet, och som försvårade bildandet av ett nazistiskt parti till höger om de etablerade.
Hittills (nu talar jag om efterkrigstiden) har inga främlingsfientliga partier vunnit fotfäste här. Men sverigedemokraterna är på stark frammarsch (även om de minskade från 3 till 2 procent i den senaste mätningen). De har chans att nå riksdagen 2010.
Ännu större blir deras chans om de har framgång i EU-valet 2009 och sedan använder den som språngbräda i riksdagsvalet.
Det finns i praktiken endast två partier som kräver svenskt utträde ur EU: vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Det blir de som kommer att tävla om EU-motståndarnas röster.
Opinionsmätningar visar att majoriteten av vänsterpartiets väljare vill att Sverige ska lämna EU. Vänsterpartiet kan alltså genomföra en kraftfull anti-EU-kampanj, grövre ju närmre gräsrötterna den förs och intensivare ju mer den närmar sig valdagen.
Vi vet redan att sverigedemokraterna planerar en hätsk och intensiv kampanj. De båda partierna kommer att överbjuda varandra.

Situationen i Sverige är annorlunda än i Danmark.
Vänsterpartiet lockar inte med främlingsfientliga utspel. Det skulle inte accepteras. Och ingen vänsterpartist skulle försöka. När moderaterna gjorde det i buskpropagandan inför valet för sex år sedan ledde skandalen till ett svidande valnederlag och partiledningens avgång.
I valet mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna skulle många föredra vänsterpartiet. Självfallet gäller detta EU-motståndare inom mp, c och s. Viktigare är att vänsterpartiet har chansen att kanalisera också den misstänksamhet mot invandrare och allt utländskt som är grogrund för mycket av det folkliga EU-motståndet. Kanske kan vänsterpartiet genom en framgångsrik anti-EU-kampanj blockera sverigedemokraternas inträde i EU-parlamentet (där partiet skulle stärkas genom kontakten med andra högerextrema partier) och i riksdagen.
Men även efter nederlag i EU-valet och riksdagsvalet skulle problemen kring sverigedemokraterna förstås finnas kvar i svensk politik. Men utvecklingen i dansk och europeisk riktning kulle åtminstone bromsas.
Däremot har vänsterpartiet en möjlighet att bryta sin egen kräftgång de senaste åren och i stället börja växa (sedan det nu i stort sett distanserat sig från den ”kommunistiska” backlash som drabbade partiet 2000). Efter en framgång i EU-valet 2009 skulle det gå stärkt in i valet 2010.
Men vad skulle hända sen? Lars Ohly har offentligt förklarat att vänsterpartiets EU-motstånd inte utgör något hinder för att ingå i en (EU-positiv) socialdemokratiskt ledd regering.
Hur trovärdigt är då EU-motståndet på sikt? Kan partiet garantera att partiledningen inte tar samma steg som miljöpartiets språkrör inom några år? Under valkampanjen kommer frågorna ställas.
Och vilka problem skulle ett inflöde av EU-motståndare med sinsemellan oförenliga ståndpunkter skapa inom partiet? Partiet löper än en gång risken att för lång tid låsas fast i en föråldrad syn på världen.