Jag tycker det bara är att gratulera Sydsvenskan till serien med avslöjanden kring missförhållandena i HSB. Ett klockrent scoop måste man säga och en slående demonstration av vad undersökande journalistik kan åstadkomma. Stora journalistpriset bör väl falla ut som i en liten ask?Jag tänker dock inte säga något om Larry Andow även om det skulle vara frestande, Men det intressanta är som vanligt det strukturella mönstret i det hela. En folkrörelse, som ska verka för sina medlemmar, tappar kontakten med dem i ett alltmer komplicerat koncernbygge. Ska man bygga och förvalta bostäder måste det naturligtvis handla om pengar, men vad som har hänt är att affärsrörelsen har tagit överhanden. En hel flora av avknoppade och sidoordnade bolag har växt fram, alla naturligtvis med sina tjänstemän och direktörer. Historien kring Turning Torso med efterföljande rättegång i Malmö visar på samma mönster som HSB Skåne.
Med utvecklingen under de senaste årtiondena där direktörslönerna, avgångsvederlagen och pensionsutfästelserna (Skandia!) har rakat i höjden skulle det vara anmärkningsvärt om inte HSB-direktörerna tyckt sig vara förtjänta av samma förmåner. De träffar sina kollegor i det privata, jämför bilar och löner och varför skulle inte de vara lika förtjänta av det goda livet och en guldkant på tillvaron? Vad som har saknats är insikten om att med denna tidsanda måste styrningen underifrån, från medlemmarna och deras representanter, stärkas och skärpas, annars är det kört förr eller senare. Det är styrelseledamöterna och revisorerna som får ta på sig en stor del av skulden till det inträffade. Men som det hette i Mosebacke Monarki efter en lokal skandal, revisorerna var väl fulla och tacksamma för det.
I sista hand är det förstås medlemmarna som inte har varit vaksamma. Vi får alltså dela skulden med Larry Andow och tidsandan. Det är kanske dags för oss att kolla in hur det egentligen går till i Konsum, OK, Fonus, Folksam och allt vad de heter. Men det har vi väl inte tid till?
En skandalös debatt
Jag satt och tittade på webb-tv för en vecka sedan, utsändningen från en debatt i kommunfullmäktige. Den handlade om Mats Olssons motion om religionsfrihet i Lunds skolor med yrkandet ”att Lunds kommuns skolor inte ska bedriva skolavslutningar, eller annan verksamhet, i form av religiösa ceremonier”.
Den handlade alltså inte primärt om lokalen utan om innehållet. Om avlutningen äger rum i en kyrka och leds av en präst blir det hela lätt till en religiös andakt. Det blir bön, välsignelse och trosbekännelse. Det kan visst ibland falla sig lämpligt att hålla till i en kyrkolokal – som ibland är det enda som finns. Och visst är det OK att sjunga ”Den blomstertid…”. Men man, dvs barn och lärare som kanske inte har någon religion eller kanske en helt annan, ska inte dras in i en kristen andakt och det blir det med trosbekännelse etc. Det är obligatorisk närvaro på avslutningar, man ska inte behöva sticka ut och be om tillstånd att slippa.
Som Anders Almgren, kommunalråd (s) anförde, är det prästerna som bestämmer och han berättade en präst som förbjudit avsjungandet av ”Idas sommarvisa” . Jag antar att han tyckte det var ogudaktigt att sjunga att det inte blir någon sommar om inte nån sätter fart. Motionen fick stöd av (v), (s) och (dv). Men borgarna var kompakt emot. Å ena sidan behövdes det inget beslut, religionsfriheten var redan fullständig i Lund, å andra sidan var det angeläget att barnen fick uppleva denna vackra kristna tradition och då skulle man inte hindra det med tal om religionsfrihet. De två sämsta anföranden hölls av miljöpartister, det ena av en kvinna som berättade om sina ljusa barndomsminnen, det andra av Anders Ebbesson som varnade för motionens ”kommunistiska” påfund. De fick livligt stöd av sverigedemokraterna som varnade för multikulturalismen och slog vakt om det fosterländska kristna arvet. Jag har inte haft tillgång till protokollet ännu, men så vitt jag förstod röstade (m), (fp), (c) , (kd), (sd) och (mp) enstämmigt emot motionen och därmed föll den.
Jag har levt i föreställningen att Lund var en upplyst och frisinnad stad och jag trodde att det i någon mån sträckte sig över partigränserna. Jag trodde helt enkelt inte att det här skulle vara en partipolitisk fråga. Var det t.ex. inte så en gång att folkpartiet rymde en sorts vänsterliberalism som inte självklart ställde upp för prästerskapet? Om det här hade varit i Vaggeryd eller Örebro hade jag kanske inte blivit förvånad, men det blev jag nu. Och beklämd, ni skulle ha hört Anders Ebbeson och t.ex. Tove Klette.
En dålig lokaltidning
Då skulle jag till sist vilja säga några ord till om Sydsvenskan, tidningen som helt dominerar Lund. Med en sådan näst intill monopolartad ställning tycker jag det följer vissa förpliktelser, t.ex. att redogöra för viktigare beslut och debatter i kommunfullmäktige. I Sydsvenskan stod inte ett ord, inte ett, om att kommunfullmäktige i Lund hade sammanträtt och möjligen debatterat. Jag undrar varför. Glömska? Nej, inte så troligt. Ärenden utan läsarintresse? Nej, det tror jag inte, just debatten om religionsfrihet gav upphov till livlig debatt på Sydsvenskans lokala insändarsida. Nej, jag fruktar att lokalredaktionen själv inte bryr sig om kommunalpolitik, anser den ointressant, ett ämne som möjligen kan föranleda en lättsam bisats hos någon av kolumnisterna. Jag ska inte frammana Jan Mårtenssons ande, men nog är det tråkigt att monopoltidningen i landets största stad utan egen tidning numera skiter i den lokala politiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar