Tal 1 maj 2008För att anknyta till Gunnar Stenssons analys: USAs och västmakternas dubbelmoral om demokrati och rättigheter spelar reaktionära och fundamentalistiska krafter i händerna. Kvinnors underordning definieras som en kulturell tillgång som måste försvaras mot imperialismen.
I dag pratas oftare om globalisering än om imperialism. Globalisering som karaktäriseras av rörelser av kapital, varor, människor och idéer – som når längre och mer omfattande än förut, och framförallt snabbare.
En av de idéer som har spritt sig över världen är kvinnors rätt till sin egen kropp. Det kanske inte uttrycks så – med det kommer till uttryck i, exempelvis drömmen om kärleksäktenskapDen har jag mött hos kvinnor överallt i Afika.
I den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen var vi noga med att betona att solidaritet inte var välgörenhet utan utbyte mellan människor som hade en gemensam kamp mot imperialismen.
Vad är gemensamt för kvinnor över hela världen? Jo, bortom klass, ras och kulturskillnader finns kvinnokroppar som alla i varierande grad utsätts för av kontroll, hot och ibland våld som bottnar i patriarkala strukturer. Här finner kvinnor en gemensam utgångspunkt.
Man kan också prata om globaliseringen i termer av dominerande ismer: nyliberalism, militarism och fundamentalism. Naturligtvis hänger de ihop.
Nyliberal marknadsekonomi drabbar kvinnor och män olika. Strukturanpassningsprogram som drevs igenom av Världsbanken och IMF under 90-talet, nedmonterade möjligheterna att ge den offentliga sektorn en roll i ett välfärdsbyggande. Privatisering av kommunala verksamheter och tillgångar fortgår över hela världen.
Halva jordens befolkning bor i städer och hälften av dem bor i slum. Städer fortsätter att växa utan adekvat planering och service. Att bo i slummen innebär mycket obetalt mestadels kvinnoarbete för att klara hygien och matlagning och allt annat. När kåkstäderna legaliseras och upprustas överförs vanligen bostäderna i de allra flesta fall till en man, som i kraft av sitt kön definieras som hushållsföreståndare.
Handelspolitiken drabbar också kvinnor och män olika. Framväxten av exportindustrier ger kvinnor arbete, men på hårda villkor. Frihandel, avtal, skyddstullar, olika mekanismer skyddar de rika ländernas produktion, medan de fattiga länderna inte tillåts skydda sig mot de billiga jordbruk- och andra produkter som framställs med statliga subventioner i Europa och Nordamerika. Här tillämpas inte nyliberal fundamentalism annat än i en riktning. De europeiska kvinnorörelserna har i samarbetet inom WIDE valt att koncentrera sig på handel och bistånd och försöka påverka EU.
Militarismen, kostnaden för vapen och för att hålla soldater, den våldskultur som legitimeras, krigen – allt drabbar såväl kvinnor som män, men inte lika. Det var längesen idéen om en civilbefolkning holkades ur. Barnsoldater är vanliga i Afrika. Kvinnors kroppar är en del av slagfältet.
De kvinnor som är aktiva i fredsrörelserna är många, men deras röster är sällan hörda. Kvinnlig representation i förhandlingsdelegationer har visat sig göra stor skillnad. Och de är kvinnor som drar de tunga lassen i försoningsarbetet som måste följa på konflikter för att nå varaktig fred.
Den tredje ismen jag vill ta upp i denna korta lägesbeskrivning av global utveckling är fundamentalismen. Det är fullt adekvat att tala om nyliberal fundamentalism, men oftast avses religiös – och oftast islamsk. Därför finns det anledning att tala om den kristna fundamentalismen.
Gemensamt för den religiösa fundamentalismen är att kvinnans underordning är central. Symbolfrågan gäller kvinnors rätt över sina kroppar. Den kristna högern i USA koncentrerar sig på abortmotstånd. Bushadministrationen stödjer den och villkorar biståndsprojekt mot AIDS. Evangelistiska rörelser sprider sig i Afrika och Latinamerika med en bokstavstrogen tolkning av lämpliga bibelpassager för att hålla kvinnorna som männens tjänarinnor.
Påven har gjort en ny lista på synder. Jag har inte sett den, men vad jag förstått är fortfarande preventivmedel syndigt. Därmed predikas avhållsamhet, inte kondomer, mot AIDS. Även innan påven presenterade sin nya syndlista har situationen i många latinamerikanska länder försämrats för kvinnor. Nicaragua är ett skräckexempel, där inte ens livshotande medicinska tillstånd är skäl för aborter. Kvinnor dör av utomkvedshavandeskap. Och naturligtvis av illegala aborter.
När jag 1994 deltog i FNs befolkningskonferens i Kairo vet jag att man uppskattade att det varje dag dog 800 kvinnor i världen i sviterna efter illegala aborter. Det är mycket osäkra siffror, förhoppningsvis för höga, men jag är rädd att det inte blivit bättre. Vid den konferensen kunde man faktiskt se hur kampen för kontroll över kvinnors kroppar formerades med Vatikanen som den spindel som samordnade inte bara de katolskas utan även de muslimska ländernas motstånd.
Det talades om aborter men också om rätten för kvinnor att säga NEJ till sexuella inviter från manliga kamrater, lärare eller äkta män. Den diskussionen blev en startpunkt för de kvinnorörelser över hela världen som sedan dess jobbat framgångsrikt med att göra det sexualiserade våldet mot kvinnor synligt.
FNs kvinnokonferenser hade enorm betydelse för mobiliseringen av kvinnorna i fattiga länder. De dokument som antogs av världens länder var mer framåtsyftande än vad som skulle kunna gå igenom idag. När uppföljningskonferenserna Beijing + 10 hölls hade den globala kvinnorörelsen framgångsrikt lobbat för att dokumenten inte skulle öppnas för revidering.
Handlingsplanen som antogs i Beijing har haft en stor påverkan på såväl kvinnorörelsens som biståndsorganisationers program. I uttalanden har alla stora biståndsgivare i världen accepterat en analys som säger att jämställdhet är en förutsättning för demokratisk och ekonomisk utveckling.
Det tredje av de utvecklingsmål, som världens stater satte upp vid millenniumskiftet var att öka jämställdheten (lika många flickor som pojkar i högstadiet, görs till en indikator på jämställdhet), och det femte målet var att minska barnsängsdödligheten (med tre fjärdedelar till år 2015). Men efter vad jag har hört så är det just dessa två målsättningar som ligger sämst till att uppfyllas.
En liten liten del av de globala penningströmmarna är bistånd. Vänsterpolitik i Sverige har varit att försvara biståndet och 1 % målet. Men utöver storleken diskuteras inte biståndspolitiken särskilt mycket. Inom Sida finns inte ens svenska ord för hur man arbetar med jämställdhet, det heter att biståndet ska ”gender mainstreamas”.
Begreppet gender används för att betona att det gäller både kvinnor och män och att man ser till maktrelationerna mellan könen. Men i praktiken glöms ansatsen bort, eller adderas när planeringen redan gått långt att lite kan påverkas.
Politiska partier borde, som faktiskt enskilda organisationer är bättre på, följa upp och se vad det blir av vackra ord om jämställdhet. När givarländernas överenskommelse i den så kallade Parisagendan nu är helt överordnad – den handlar om effektivitet; i den finns inte en tanke på jämställdhet.
Samordningen mellan stora biståndsgivare gör att program förhandlas fram i en för utomstående ogenomskinlig process och blir låsta av förhandlingsöverenskommelser. Då frågar Sida mig, som jämställdhetsrådgivare på en sk helpdesk, om jag kan förse dem med några bra argument som de kan föra fram i en dialog, så att man ändå kan ta hänsyn till jämställdhet under genomförandet. Det gör jag, men min erfarenhet är att om inte jämställdheten är med i målformuleringarna från början försvinner det i genomförande och utvärdering.
Världsbanken har varit drivande och tagit fram en nyliberal analys av för jämställdhet. I den gäller det att dra in kvinnor på marknaden genom mikrolån och entreprenörsutbildning och rätt till ägande. Men i de stora privatiseringsprojekt som genomförs världen över, ”glömmer” Banken sina egna rekommendationer och kvinnors rätt till ägande och makars gemensamma ägande av mark och bostäder.
De globala kvinnorörelserna arbetar för att hitta gemensamma plattformar i olika frågor över ras, klass och kultur skillnader.
Många kvinnogrupper väljer att inte använda feminismens ord eller rättighetsbegreppen, vilka felaktigt definieras som västerländska. Många kvinnor med ett vad vi skulle kalla feministiskt förhållningssätt väljer att arbeta inom religiösa ramar.
En global kvinnosolidaritet stödjer kvinnor som behöver stöd på deras egna villkor, som det brukade heta. Men det är en balansgång för att inte hamna i en kulturrelativism som accepterar patriarkala samhällens ovilja att tala klarspråk om kvinnors rättigheter och välfärd.
Den globala kvinnorörelsen består av kvinnor som arbetar för kvinnor. Kvinnor behöver sina egna organisationer, men drömmen om ett jämställt samhälle gäller för både kvinnor och män. Svenska representanter har i olika sammanhang fört fram betydelsen av att få män för jämställdhet. Men någon bred folklig rörelse för detta är svårt att upptäcka, inte i Sverige och än mindre i fattiga länder.
Elise Ottesen Jensen talade klarspråk. För mer än ett halvt sekel sen uttalade hon en dröm, som fortfarande är revolutionär, och skulle kunna stå tas som paroll för en global rörelse som omfattar både kvinnor och män.
Hon sa, som jag minns det:
Jag drömmer om den dag
då vartenda barn som föds är välkommet,
då kvinnor och män har lika värde och
då sexualiteten är ett uttryck för glädje, ömhet och gemenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar