Pronomina, Schulman! av Grr

Barnläkaren Salomon Schulman är även kåsör i Dagens Nyheter och Skånska Dagbladet.
De bästa bitarna reserverar han för DN, en tidning med större och mer kvalificerad läsekrets som säkert betalar bättre. De ger ibland roande och även lärorika inblickar i judisk kultur och språkvärld och då överser man gärna med den manierade stilen. I Skånskan är klassen sämre.
Som i måndags när Schulman kåserade inför första maj och om hur de gamla 68-orna skulle ta ut rullatorerna och skrida fram som vanligt genom Lunds gator, en sed som kontrasterade mot det goda liv de förde sen de fullgjort marschen genom institutionerna. Det är ett ämne som har tröskats till leda av borgerliga skribenter och som det är svårt att utvinna något nytt ur. Schulman gör det inte.
Ändå skänker vi honom en kollegial förståelse. Man ska leverera på utsatt datum trots att tid och/eller inspiration saknas, och då blir det som det blir. Även kåsörer har rätt till en dålig dag. (Det har däremot inte läkare så vi hoppas att det inte skedde någon olycka på kliniken.) Så vi ska inte klanka på innehållet i hans kåseri. Däremot är det hans plikt som (betald) skribent att vårda språket, såväl goda som dåliga dagar, till och med i Skånska Dagbladet. Men nu skrev han indignerat/raljant: ”En av mina kolleger som satt jakten på de fattiga försäkringsdeltagarna i system och förvägrar dem sina slantar är lika röd som en Marx.”
Vi förstår faktiskt att hans kollega trots sin radikalism inte utan vidare, eller på annat sätt än skattevägen, vill avstå sina egna pengar till de patienter som hoppas på sjukskrivning. För så står det. Men så menar inte Schulman. Det är bara det att han inte kan skilja på sina och deras, på possessiva och reflexiva personliga pronomina. Och det är faktiskt en elementär skyldighet för en tidningsskribent.