2008-12-04

Bakslag av Lucifer

För en vecka sedan fick vi veta att Peter Wolodarski, ledarskribent på DN men för tillfället tjänstledig, har utsetts till politisk redaktör för Dagens Nyheter. Han ersätter där Niklas Ekdal.
Beskedet har hälsats med jubel i bloggvärlden som ju domineras av neokonservativa. I den mån där finns kritik så riktas den mot DN som kallas ”trashvänster”, men nu finns det alltså hopp om en annan ordning.
Jag måste ju erkänna att det blir svårt att sakna Niklas Ekdal med hans långvariga kampanj för att Sverige ska gå in i NATO. Ändå: Ekdal har visat socialliberala drag och det är inte att förakta i dessa tider. Med Wolodarski får vi en nyliberal ekonomist som chef för Sveriges mest spridda organ för opinionsbildning. Han var en varm anhängare av USA:s brott mot folkrätten när Irak ockuperades och var i nära samklang med Per Ahlmark i vars fotspår han tycks gå.
Helle Klein skriver i sin blogg att han är en ” trevlig och kunnig debattör”. Jag tvivlar inte på det, jag talar om hans politiska linje. Då finner jag det skakande att familjen Bonnier med sitt monopolliknande grepp om svensk opinionsbildning kan göra så här. Var finns Marita Ulvskog och socialdemokratins kritik av pressmonopolet?

Vad kan göras?
Måste man då tycka illa om DN:s ledarskribenter? Ja, Per Ahlin är inte att stå ut med, med hans ständig ursäkter för USA:s övergrepp, och den nya stjärnan Lisa Bjurwald kommer med de mest häpnadsväckande inlägg. Mot detta kan jag dock ställa Barbro Hedvall, vars åsikter jag verkligen inte alltid delar. Men hon argumenterar klart, tydligt, förnuftigt och med politiskt omdöme, Hon väcker respekt.
Vad ska man då göra för att demonstrerar sin olust? Säga upp DN-prenumerationen? Tja, Svenska Dagbladet är inte sällan en bättre produkt, innehåller mer text och hycklar i varje fall inte med sin politiska hållning, men det skulle ändå ta emot. Man kan tänka det otänkbara: hur är egentligen Göteborgs-Posten?

Låsta tankemönster
Alla, utom Göran Johansson (s-Gbg), tycks vara eniga om att det kan inte komma ifråga att staten tar över Volvo och Saab. Staten kan inte driva företag heter det, man skulle bara missköta det hela och kasta pengar i ett svart hål. Men såvitt jag vet har staten på ett utmärkt sätt drivit Vin&Sprit, Apoteksbolaget m.fl. företag. Mycket riktigt har nu borgarna bestämt sig för att privatisera dem, förstås av ideologiska skäl. OK, men vi andra mer pragmatiska skulle väl mycket väl kunna tänka oss fler statliga företag. Inte så att man skulle önska att Volvo och Saab bara körde på som vanligt med sina bensinslukande bilar. Nej, det behövs naturligtvis en rejäl omstrukturering. Men som Ny Teknik visade i veckan är det bar ca 25 procent av komponenterna i Volvos nya bil som är svenska. Och dessa leverantörer av diverse komposit-, plast- och metalldetaljer kan naturligtvis ganska snabbt ställa om sig och göra delar till vindsnurror och spårvagnar. Volvo och Saab är samansättningsfabriker och krisen handlar om deras arbetsstyrkor. Såvitt jag förstår skulle de på några år kunna utbildas och ställa om sig till andra typer av montering. Det skulle förstås kräva en ekonomi och långsiktighet som bara staten är mäktig. Att sådana tankar bara avfärdas, också av socialdemokrater, är ett tecken på hur självklart dominerande den borgerliga samhällssynen har blivit. För visst är det väl planhushållning som behövs, också med tanke på klimathotet. Sånt fixar väl inte marknaden?

Att sitta med Svarte-Petter igen
Förra helgens demonstrationer och konfrontationer borde jag väl inte yttra mig om, jag var inte där. Att polisen visade upp en påtaglig brutalitet har jag dock förstått efter att ha hört ögonvittnesskildringar och det förvånar mig inte eftersom kommenderingschef var Håkan Jarborg Eriksson. Jag har upplevt resultaten av hans ledningsstil förr, vid ECOFIN-demonstrationen i Malmö för några år sen.
Men det avgörande är att nettoresultatet av en sådan här dag är negativt för vänstern. Det framgår t.ex. av de 242 kommentarerna Sydsvenskan har på sin lundasida på nätet.
Inga nazister på våra gator, OK, det är lätt hålla med om. Men när vänstern är så svag och har en så klen tillgåg till media är det nästan omöjligt att få fram skillnaden mellan Ung vänsters korrekta möte och demonstration och stenkastningen från adrenalinstinna anarkister, om det nu är rätt beteckning. Vänstern förknippas med våld och våra chanser att uppfattas som ett parti som med framgång skulle kunna vara med och leda Lund minskar. Det är plågsamt att behöva säga det, men kanske borde vänstern hålla sig därifrån.

Inga kommentarer: