Anders Neergaard av Gunnar Sandin

”Jag lämnar Partistyrelsen” förklarar alltså Anders Neergaard i Vänsterpress nr 1/2009. Det kan ju vara redaktionen som dabbar sej med stavningsreglerna, den har tidigare visat brister i det yrkesmässiga, men själv gissar jag att det är AN som har valt versalen. Det ligger nämligen i linje med (ny)leninismen hos den tendens för vilken han har varit och är en av de ledande företrädarna. Upphöjelsen av (det kommunistiska) Partiet var en kärnpunkt hos V.I. Lenin.

Jag förstår att trepartiuppgörelsen smärtar en person med den utgångspunkten. ”Har då vi som parti, eller vänstern i mer bred mening[,] fått något genomslag i överenskommelsen mellan s, mp och v[?] Det enkla och trista svaret är NEJ … Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat från s och mp.” Och så är det ju, trots Lars Ohlys breda leende efteråt. Partiet kan inte peka på en enda punkt där det fått igenom något som inte redan delades av ett av eller båda de andra partierna. Särskilt MP ville uppenbart förnedra V, och lyckades. Det hedrar partistyrelsens majoritet att den inte lät känslorna ta överhand utan insåg att en stor del av vänsterväljarna faktiskt vill se partiet företrätt i en regering (enkäter visar detta) och även förstod de långsiktigt potentiella fördelarna av de band som nu befästes med den socialdemokratiska vänstern.

”Det är ett beslut … som går på tvärs av vårt kongressuttalande” säger AN också. Också här har han rätt. Senaste kongressen sa bestämt nej till ett gemensamt regeringsprogram, vilket överenskommelsen i praktiken leder till. Det är bara det att AN, ingenjören bakom manipulationerna inför 2002 års riksdagsval, sannerligen inte är rätt person att åberopa medlemsdemokrati.

Kanske blev uppgörelsen själva droppen för AN, för den var inte hans första eller enda motgång i partiet. Han såg tidigare de nya svenskarna som en bas, och visst har vänstern fått nya medlemmar och aktivister med annan bakgrund och andra erfarenheter, men i senaste valet tappade partiet stort just bland de utomnordiska invandrarväljarna. Centralt i hans och hans tendens kritik av Karin Svensson Smith var dels att hon principiellt satte den materiella naturmiljön över självaste klasskampen, dels hennes ställningstagande för regeringsmedverkan. Nu vann
miljövännerna V-kongressens avgörande röstning om programmets formulering, trots motstånd från Skåne, och regeringsdeltagandet är nu så attraktivt att partiet låter sej förnedras på vägen dit.

Manipulationerna 2002 ledde ju till den framgångsrika krysskampanjen för KSS som hårt bekämpades av inte bara AN. Partiet var stenhårt emot personval, ännu en leninistisk reflex. Men nu har dess representant i grundvalsberedningen, utan hörbara invändningar från partistyrelsen, gått med på att sänka riksdagsvalets personvalsgräns från 8 till 5 procent! Legitimeringen av krysskampanjerna (en mindre men lika framgångsrik sådan gällde Lennart Beijer) kom sent men är nu ett faktum.

Det har nästan inte kommit några reaktioner från partmedlemmar och partiföreningar på uppgörelsen, står det i dagens nummer av Flamman. Det kan delvis tolkas som allmän passivitet och uppgivenhet i ett krympande och åldrande parti, men speglar nog också att majoriteten är ganska nöjd, vad kongressen än sa. Det visas av andra insändare i Vänsterpress. Att Staffan Norberg skulle välkomna uppgörelsen var väntat men han är inte ensam. Stefan Sjölander i Farsta svär rentav i kyrkan och säger att budgetregelverk i princip är bra (även om reglerna behöver skrivas om) och (med marxistiska argument) att partiet borde modifiera sin syn på EU.

Försvagningen av den (ny)leninistiska tendensen gick snabbt. Dess bas var en modeartad radikalisering av några ungdomskohorter och det var ingen fast grund, vilket en mer kvalificerad sociolog än AN nog skulle ha anat. De flesta har nu försvunnit och de kvarvarande ”vi som vill opp-arna” försöker gilla läget. AN var inte ensam protestant när partistyrelsen röstade men den ende som tog konsekvensen och gick ur.

Kvar står att AN och hans likasinnade har vållat Vänsterpartiet stor skada, och att de har behållit ett starkt inflytande i Skånedistriktet och även i Lund. Hur starkt blir stundande årskonferens respektive årsmöte en mätare på. Det finns anledning för VB att återkomma med referat.