Antisemitism-stämpeln av Gunnar Stensson

Sionisterna skadade allvarligt Olof Palmes förtroende som fredsförhandlare i början av 1980-talet genom att stämpla honom som antisemit. Det berättades i förra numret av VB. För en vecka sedan försökte man för n-te gången upprepa manövern.
Den här gången gällde det Lars Ohly. En hörnartikel publicerades i Sydsvenskan. Tonfallet var högljutt och insinuant, ”bevisningen” svag. Lars Ohly hade rekommenderat en blogg. Den stod i en av hans partikamraters namn. Israels ockupation av Palestina och kriget i Gaza debatterades i bloggen. Somliga skribenter hade använt uttryck som tolkades som antisemitiska. Fram med stämpel bara! Lars Ohly är antisemit. Sydsvenskan underströk slutsatsen genom att illustrera artikeln med ett stort porträtt.
Bloggar är jag inte förtjust i. Vem har tid att läsa pladder? Många inlägg är förkastliga. Dock ansvarar skribenterna själva för vad de skriver. Lars Ohly kan inte göras ansvarig för vad en tredje person skriver i hans partikamrats blogg.
Men antisemitism-stämpeln funkar inte längre. Genom långvarigt och oansvarigt bruk har den förlorat sin trovärdighet. Därför valde flertalet tidningar att avstå från att publicera artikeln om Lars Ohly.
Men varför skrevs den? Förklaringen är enkel. Lars Ohly bedöms utgöra en fara för den sionistiska ideologin efter att ha framträtt som ledande Israel-kritiker i riksdagsdebatten härom veckan. Han är partiledare och möjlig ledamot i en vänsterregering under nästa mandatperiod. Därför ville man skada hans trovärdighet. Den sannolika följden är den motsatta, att hans ställning stärks.

Mobboffer
Vice ordföranden för S-kvinnorna i Skåne, Ingalill Bjartén, lyckades sionisterna däremot mobba bort. Hon är relativt okänd. Hon är kvinna. Som boende i Staffanstorp, en liten ort där alla känner alla, är hon mer utsatt än Lars Ohly.
Tror någon att hon är antisemit? Icke! Men genom att angripa henne riktade man ett indirekt angrepp mot socialdemokraterna.
Hon kritiserade Israel för att föra en apartheidpolitik och ville stoppa Davis Cup-matchen. Dessutom jämförde hon Israels angrepp på Gaza med de tyska nazisternas angrepp på det judiska ghettot i Warszawa den 19 april 1943. Det finns likheter. I båda fallen var försvararna instängda i ett litet område. I båda fallen varade striderna en knapp månad. I båda fallen kämpade försvararna mot en enorm övermakt.
Men skillnaden är stor. I Gaza överlevde de som överlevt bombningen och beskjutningen. De drabbades bara av ekonomisk blockad. I Warszawa avrättades motståndskämparna och de överlevande civila fördes till utrotningsläger.
Ingalill Bjertén är säkert medveten om den skillnaden. Men hon ville dra uppmärksamheten till likheterna.