Jag är faktiskt rädd av Lars-Anders Jönsson

I världen råder nu en alltmer påtaglig nedgång i produktion och sysselsättning. När krisen först framträdde fanns man benämningen finansiell kris och så har det förblivit även om man nu också börjar tala om lågkonjunktur.
För vänstern ligger skulden i USA och framförallt Busch idiotförklarade politik. Detta synsätt är för mig alltför förenklat eller helt enkelt fel. Visst har fel gjorts i USA men det grundläggande är ju ändå att vårt ekonomiska system, det kapitalistiska systemet, i sig är instabilt och dessutom eventuellt alltid med jämna mellanrum hamnar i en nedgång där människor förlorar sina jobb och fabriker stängs ner.
Nu söker världens ledare komma ur krisen genom att skapa stabilitet i den finansiella sektorn.
I det fall krisen är finansiell skulle denna medicin ge resultat. Jag betvivlar dock att så blir fallet. Hur djup eller långvarig krisen blir vet ingen. Vi kan dock konstatera att vi i på många fabriker upplever att tvärstopp som aldrig förr upplevts. I Lund kommer inför sommaren många att ställas utan arbete. När fabrikerna stänger försvinner pengar från det offentliga och från affärerna. Verksamheter krymper och butiker får slå igen.
Jag var på ett möte med vänstern där ämnet var den finansiella krisen. Det var trevligt att träffas men det fanns ingen politik som kunde övertyga mig. Det fanns inget att tro på.
På min arbetsplats skämtar man bort problemen. Vi är ju så vana vid hög konsumtion. Inte kan detta gå åt helvete. Men det är detta jag är rädd för. Visst kan tycka illa om bilindustrin men så länge vi inte har något att sätta i stället mer än en destruktiv arbetslöshet finns det inget att fira med Saabs konkurs. Det blir de svagaste som får betala, som alltid.
Vi har knappt sett mer än början.