Lund behöver en stadsteater med fast ensemble av Gunnar Stensson

Gunnar Sandin vill att Lund ska bygga en teater.
Bra! Under alla omständigheter bra! Större behov av en teater än av en femte frihet.
Men en teater behöver skådespelare, regissörer, scenarbetare osv. Och Lund behöver teaterfolket som ett tillskott till den inåtvända akademiska kulturen.
Vi saknar ett samlande forum för kulturen i Lund. En stadsteater. Det finns i Helsingborg och Malmö. Och tills nyligen i Landskrona. Det fanns som samhällsinstitution i det gamla Grekland.

Så är det. Så kan det bli
Vi har Sagohuset, Månteatern, Lilla Teatern, studentspexen, 500 och dessutom Riksteatern med dess stora mångskiftande repertoar. Räcker inte det?
Nej.
Ett exempel. För någon vecka sedan presenterade teaterföreningen i Lund ”Syskonbädd”, en pjäs av Stina Aronsson (viktig romanförfattare och experimenterande dramatiker under 1930-talet). Det gavs en föreställning. Cirka 120 personer såg den. Dagen efter var den för alltid borta, men Boel Gerell skrev en liten recension i Sydsvenskan. En kompetent text, men till vad nytta? Om någon blev intresserad så var ju pjäsen redan borta. Läsekretsen bestod i första hand av den lilla grupp som sett den.
Om en stadsteater i Lund satt upp ”Syskonbädd” hade vi först deltagit i diskussionen om pjäsvalet, sedan haft möjlighet att se kanske 14 föreställningar. Vi hade diskuterat föreställningen. Skådespelarna. Regin. Ensemblen skulle ha påverkats av publiken – och publiken av ensemblen.
Nästa pjäsval, pjäs, föreställning skulle till en del bli en produkt av denna ömsesidiga påverkan. Flera tusen skulle ha sett den och alla skulle ha känt till den.

Ett nav för Lunds kulturliv.
En stadsteater skulle bli det centrala navet i Lunds kulturliv. Dess repertoar, dess estetiska inriktning skulle bli en angelägenhet för hela Lund.
Ett par exempel. 1967 deltog vi, Karin och jag, i kampanjen för Norrbottensteatern som skulle byggas i Luleå och få sin ensemble. Vi framförde en kabaré om Vietnam med musik av Beetles och Bob Dylan. Norrbottensteatern blev ett nav för en hel provins, estetiskt och politiskt. Proteaterns NJA, pjäsen om stålverket, gav en flygande start.
Jag minns väl Staffan Valdemar Holms tid som teaterchef i Malmö. Hans genomförda konstnärliga linje var inte populär. Men den skapade intensiv debatt. Fria grupper, författare och konstnärer profilerade sig i förhållande till den. För och emot. Jag minns tillfällen då lärare satt och skrek åt varandra i lärarrummet på Heleneholmsskolan där teaterintresset är
stort. Själv var jag flera gånger mycket kritisk. Men det var värdefullt.

Den lundensiska spretigheten
Skulle inte en stadsteater konkurrera ut det nuvarande trots alla reservationer rika teaterlivet i Lund?
Icke!
Tvärtom skulle teaterlivet vitaliseras. Ett berikande utbyte skulle ske. Stadsteatern skulle behöva Lunds utfattiga teaterarbetare i många sammanhang, i föreställningar och bakom scenen. Skådespelare från stadsteatern skulle få tillfälle att spela med i uppsättningar på Månteatern och Sagohuset. Idéer skulle spridas. Kvalitén skulle höjas.
De estetiska programmen i Lunds gymnasieskolor skulle berikas. Skådespelare och regissörer skulle ge lektioner. Kanske medverka i skolornas uppsättningar. Hundratals elever skulle se stadsteaterns föreställningar och diskutera dem.
Någon gång skulle fullmäktige eller partier i fullmäktige chockeras. Det skulle vitalisera också den politiska debatten.
En stadsteater skulle också innebära en utmaning för den lokala pressen som skulle bevaka hela processen från pjäsval till färdig föreställning och efterdebatt. Lund skulle få kultursidor. Hittills har vi mest ägnat oss åt gräl om Lunds Konsthall. Inget fel i det, men debatten behöver vidgas och professionaliseras.

Dyrt, men andra kommuner har råd
Skulle det inte bli dyrt?
Jovisst!
Att bygga en teater är dyrt. Att avlöna en fast ensemble är dyrt. Men andra städer av Lunds storlek har råd.
Jag skäms ofta när jag jämför Lund med Malmös stora utbud av teater, musik, dans. Ändå har Malmö kommun flera stora konkurrerande behov. Trots det satsar staden på kultur. Och jag är övertygad om att den tjänar på det.
Jag påstår inte att Lund är kulturfattigt. Men kulturen är spretig, i hög grad knuten till universitetets nomadiserande tusenden. Vi har fina konstmuséer. Vi har gallerister. Vi har ett utomordentligt stadsbibliotek med filialer. Kulturföreningarna har ett rikt utbud, men också det är spretigt. Akademiskt. Författare och poeter presenterar och diskuterar sina verk i olika fora. Ofta på ett halvt privat sätt. Ofta inför mindre och isolerade grupper. En stadsteater skulle kunna sammanföra dem. Teatern en magnet, andra kulturyttringar järnfilspån. Ett kulturmönster.
Teaterföreningens styrelse i Lund där jag av en tillfällighet kommit att ingå i utkanten jobbar intensivt med att distribuera Riksteaterns utbud. Det är där jag kommit att uppmärksamma problemen. Mycket går Lund förbi på grund av bristen på lokaler. Annat spelas och är av högsta kvalitet. Många talar fortfarande om monologpjäsen Doktor Glas.
Men Riksteaterns föreställningar träffar Lund bara i periferin. Resa hit, övernatta, spela, resa vidare. Även Riksteatern skulle vinna på en fast stadsteater i Lund, ett väl rustat teaterhus, kollegor. Ett sammanhang att anknyta till.
Först ett teaterhus! Sen ska vi nog fixa det andra!