Vilken roll spelar antisemitismen i israelisk politik? av Lars-Åke Henningsson

När Sharon var premiärminister i Israel, anklagade han fredsförespråkande kritiker för att vara antisemiter. Han använde helt enkelt etiketten ”antisemitism” på liknande sätt som man i Ryssland under den sovjetiska perioden använde ”antisovjetisk”, eller senator McCarthy på 50-talet använde ”oamerikansk”. President Bush II har också likställt kritiker av den egna regeringens politik med motståndare till nationen. Sharon gick ett steg längre. Om han hade velat likställa kritiker av regeringspolitiken med motståndare till nationen, hade han kunnat tala om ”antisionism”, men nu kallade han i stället kritikerna för fiender till judar i allmänhet.

När man vill framställa sin egen nationalistiska politik som den enda vägen och kräver total lojalitet och uppslutning bakom en regering, då kan man vara tvungen att stryka ett streck över en stor del av ens eget ideologisk arv. Vänsterpolitik stod inte högt i kurs i Sovjetunionen. Lenin talade t ex om radikalismen som kommunismens barnsjukdom, och satte fackföreningarna på plats med det nedsättande uttrycket ”trade unionism”. De amerikanska frihetsidealen användes som argument för att inskränka friheten under Bushs regeringstid.

Vad Sharon bortsåg från i den judiska traditionen är de profetiska böckerna med deras starka moraliska kritik av de egna ledarnas maktmissbruk. Med Sharons sätt att tänka borde de bibliska profeterna, som t ex Jesaja som citerades i årets andra nummer av Veckobladet, uppfattas som antisemiter. Men även om man, som Lars-Anders Jönsson i förra numret, vill läsa Jesaja eller andra profeter på det sättet, så finns det andra sätt.
Den bibliska historien vimlar av maktfullkomliga potentater. Den historien är inte unik på något sätt. Men den maktkritik som profeterna utslungar mot sina ledare är ett viktigt ideologiskt arv inte bara i judendomen utan också i världshistorien. Om judendomen bara varit en etnisk-patriotisk religion utan moraliska och maktkritiska inslag, skulle den säkert varit försvunnen för länge sen, precis som de flesta andra religionerna i Medelhavsområdet och Mellanöstern från profeternas tid. Skulle Sharons linje slå igenom i judendomen, och dess moraliska och maktkritiska kärna bli irrelevant, då är den mogen för historiens skräphög likaväl som Sovjetkommunismen, som prioriterade bort socialismens moraliska utgångspunkter och maktkritik.

Antisemitismen spelar naturligtvis en roll i israelisk politik även på ett annat sätt. I och med att det ligger en fruktansvärd erfarenhet bakom, av hur antisemitisk ideologi kan omsättas i handling, finns det en rädsla som lätt kan exploateras politiskt, och en hotbild som får liv genom varje nytt krig. Det är inte konstigt om erfarenheten av antisemitismen leder till en känsla av att vara ensam i världen, av att man är hänvisad endast till sej själv. Det är en nedbrytande inställning att komma fram till, att det inte spelar någon roll vad andra människor har att säga, eftersom man ändå inte kan lita på dem när det verkligen gäller. Det är tragiskt nog samma känsla av utelämnadhet som palestinierna kan känna, med allt som världen har låtit ske med dem, trots alla vackra ord som de också har fått höra. Omvärlden måste ta båda folkens utsatta situation på allvar och ge israeler och palestinier bättre alternativ än ständiga, förödande krig, och hjälpa israelerna att sluta se antisemitism i varenda buske.