Eftertankar av Lucifer

Jag var så klart på demonstrationen ”Stoppa matchen” i lördags. Det var en stor och bra demonstration och jag är glad och stolt över att ha varit med. Av oss som var där hade väl så där hälften invandrarbakgrund och resten var blandat ungdomar och gråhåriga män och kvinnor . Vi gjorde vår medborgerliga plikt ungefär som i Vietnamdemonstrationerna för fyrtio år sen. Vanlig anständighet alltså, man kan bara inte sitta hemma när Israel år efter år fortsätter att plåga och förödmjuka palestinierna.
Per Gahrton höll ett fantastiskt tal på Stortorget, ett av de bästa politiska tal jag har hört någon gång. Mycket riktigt fanns det inte tillstymmelse till referat av det i någon tidning jag har sett. Jag uppskattade särskilt att Gahrton kort nämnde insatsen från ”modiga Malmöpolitiker”. Reportrarna hade väl fullt upp med att gotta sig över de svartklädda. Hela veckan hade vi ju matats med att demonstrationen skulle bestå av nazister och våldsmän och det skrämde säkert många. Jag såg t.ex. att en gammal vänsterman som Tomas Peterson av sådana skäl tvekade att delta. Det var synd.

Det gick illa
Det slutade inte bra, det är sant. Allt var lugnt tills vi kom till Stadion och då var vi kanske 5-6000. Där gjorde det svarta gänget en tjurrusning bort från mötesplatsen till polisbilarna och satte igång med att sparka på dem och kasta smällare. Det är naturligtvis utsiktslöst att så där femtio personer många hundra meter bort från tennishallen och med drygt tusen bevakande poliser skulle kunna fysiskt påverka matchen. Deras enda önskan var såvitt jag förstår att slåss med polisen. Från demonstrationens podium kom kraftiga fördömanden mot deras handlingar, det bildades kedjor av vakter för att hålla dem ute och det betonades att polisen var här som våra vänner. Inget hjälpte och följaktligen kunde media rapportera om ännu ett tillfälle där vänsterdemonstranterna som vanligt ägnade sig åt våld och förstörelse.

Vad kan man göra?
Vad gör man då åt ett svart block som ställer upp i en demonstration? Jag har inget svar. Några få personer som kommer till en demonstration med en banderoll som går mot arrangörens politiska linje kan lätt stoppas. (Jag har själv som socialdemokrat blivit fråntagen ett plakat av Nils Yngvesson i socialdemokraternas förstamajtåg på Stortorget i Malmö, ett av mina vackraste politiska minnen.) Men 50-100 personer samlade i en grupp kan inte avhysas utan betydande fysiskt våld. Dessutom: skulle inte svartklädda med palestinaschalar upp över hakan få delta i demonstrationer? De hade inga banderoller (förutom den pinsamma ”Det är vi som bestämmer”), de delade inte ut flygblad. De tycks inte tänka politiskt och dumma är de tydligen också – polisen hade så klart några maskerade man ibland dem för att kunna vittna mot dem.
Skulle vi då ha ställt in, låtit bli att demonstrera när vi inte kunde få göra det utan dem? Skulle vi ha gått hem, ett par tusen? Nej, det hade varit orimligt.
Det enda jag kan se i det konkreta fallet Malmö hade varit att polisen, vars uppgift det ju är att hindra olagligheter, hade varit snabbare och bättre förberedd. Då hade de svarta effektivt kunnat avskiljas från oss andra efter deras angrepp. Nu jagades de av poliserna in ibland oss andra där de kunde gömma sig. Från demonstrationsledningens sida gjordes försök till en sådan levande mur, men det var naturligtvis utsiktslöst. Och det är inte vår uppgift att ta hand om folk som är våldsbenägna. Demonstrationsledningen hade ansvar för demonstrationen, inte för en särskilt organiserad grupp som lämnar arrangemanget för egna syften.
Stoppa matchen var en välgjord kampanj och dess initiativtagare och ledare Olof Holmgren har all heder av sin insats. Han har varit lugn och saklig i sina kontakter med media och har vägrat att låta sig provoceras. Det ska bli spännande att följa hans politiska bana. Förslag: högt upp på riksdagslistan för V-Malmö.
Men när det är sagt så var ändå utgången näst intill en olycka och det beror naturligtvis på media. Vi står hjälplösa utan egna röster och detta i en tid när media betyder allt. Det är bara alltför lätt att föreställa sig vad folk säger hemma framför tv-n eller på kafferasterna. Läget är sämre än Båstad 68 då vi såvitt jag minns hade Aftonbladet med oss. Vi är inga antisemiter och uppför oss inte som sådana och därför fann jag också artikeln Johan Lönnroth m.fl. omotiverad. Jag har letat efter någon med sinne för proportioner och faktiskt, Anna Dahlberg i Expressen visar det och talar om absurt överdrivna anklagelser. Hon skriver ” Sanningen är att jakten på antisemitiska förlöpningar i debatten under Gazakriget gav ett ganska klent resultat. Anklagelseakten fick ofta formen av: politikern X länkar till bloggaren Y i vars kommentarsfält man kan hitta antisemitiska inlägg.” Det är lite annat än Sydsvenskan som tycks mena att antisemitismen är Malmös främsta problem.

När kommer paradigmskiftet?
Så till något helt annat. Den moderna synen på den vetenskapliga utvecklingen är präglad av Thomas Kuhn som med sin bok ” De vetenskapliga revolutionernas struktur” lanserade tanken att vetenskaplig utveckling har två stadier. Ett där allt går sin gilla gång, byggsten läggs till byggsten till normalvetenskap. Men så händer det något: man upptäcker ett fenomen som inte låter sig förklaras inom gängse teorier och så hittar man fler och fler sådana. Då kommer det en strömkantring: teorier som tidigare betraktats galna eller ovetenskapliga måste nu beaktas. Man måste utveckla en ny teori eller radikalt bygga om den gamla och så kan nya fakta tas om hand.
Jag tänker på detta när jag läser i New York Times på onsdagen om hur universiteten reagerar på att världsekonomin nu ställs på ända. Allt gick ju som på räls, de matematiska modellerna fungerade och de fria marknadskrafterna ordnade allt till det bästa. Milton Friedman och Chicagoskolan kunde visa att det inte var någon mening med statliga ingripanden. Den fria marknaden absorberar sådant och låter sig inte påverkas – Keynes var fel ute.
Hur är det då på ekonmiinstitutionerna, tar de intryck över att det håller på att gå åt helvete, att teorierna om det mjukt självjusterande systemet inte kan ta in vad som har hänt? T.o.m. Alan Greenspan har ju berättat om hur chockad han blev av att det inte fungerat enligt teorierna. Nej, inte mycket har hänt på universiteten, läroböckerna och ortodoxin är desamma visar journalistens rundringning till några mindre ortodoxa ekonomer. Förklaringen?
Jo, säger JK Galbraith vid Texasuniversitet, ekonomer är som strutsar, de har huvudet i sanden. RJ Schiller vid Yale skyller på ”groupthink”. Folk vill inte avvika från konsensus, då tas de inte på allvar och får inget jobb. Saker ändras långsamt på universiteten, säger David Card på Berkeley, se på hur Phillipskurvan predikades hela 1960-talet. Den sa att inflation och arbetslöshet alltid var varandras motpoler. Men så kom stagflationen på 1970-talet och visade något annat, men det tog tio år att ge upp teorin.
Tja, där fick jag som trodde universitet var snabba och öppna för den levande verkligheten. Men nog skulle det vara roligt att höra vad som i dessa dagar sägs från katedrarna på Ekonomicentrum. Finns det inte åtminstone någon universitetslektor som inte sover så gott om natten längre?