Tankar om tennis och turbulens av Bengt Hall

Trettioett år efter tennismatchen mot Rhodesia var det dags igen, dvs att demonstrera mot en tennismatch och mot ett lands politik och övergrepp. En skillnad är förvisso att de allra flesta idag inser att idrott och politik hänger ihop. Då, 1968, var vi studenter bråkstakarna. Vi satte oss framför grindarna till tennisstadion och blockerade därmed ingångarna, dvs en form av civil olydnad dock utan att förstöra något. Några hade lyckats ta sig in som publik och slängde ägg på den känsliga grusplanen och andra klippte av polisens vattenslang när de skulle spruta vatten på demonstranterna. Vi var mycket stolta när matchen avblåstes.
Sju år senare var det dags igen. Matchen mot Chile 1975 uppfattades som en provokation sedan chilejuntan med brutalt våld tagit makten två år tidigare. Den gången lyckades vi inte stoppa matchen. Men uppmärksamhet fick vi och polisen hade blivit duktigare. Jag hade en central roll i demonstrationen. Jag hade på order av Gunnar Sandin köpt en bastrumma i Nässjö på Nordiska musikvaruhuset till Röda Kapellet. Och väl i Lund när tåget anlände stod bussar uppställda på Clemenstorget och jag hade inget annat val än att ta med den något otympliga stortrumman på bussen. I tåget i Båstad med 3000 deltagare var det tji att ropa slagord om jag underlät att slå på trumman i takt. Helsingborgsförfattaren Torgny Karnstedt har i sin roman Slamfarmen beskrivit det: ”Mitt i tåget hamrade en stor trumma med taktfasta slag. Varje hugg lät som när ett bildäck punkterar.”

Våldsfokusering
Liksom för trettioett år sedan fokuserar media på det förväntade våldet och det våld som faktiskt inträffar. En skillnad är att lördagens demonstration fått förvånansvärt hyggligt bemötande och arrangörerna t o m fått beröm av polisen. I efterhand undrar jag dock varför arrangörerna överhuvudtaget accepterade den grupp som kallar sig ”Det är vi som bestämmer” som deltagare. Det var ju kristallklart att de skulle ställa till bråk. De har gått ut med egen annonsering och markerat att de med alla till buds stående medel skulle stoppa matchen och de var förklädda med huvor och masker. De är fega som inte vågar stå för vad de gör eller vem de är. Själv krävde motsvarande grupp för några år sedan vid en demonstration i Malmö som urartade att polisen skulle vara tydligt igenkännbara t ex med nummer på hjälmarna. Så blev det också. Förvisso säger arrangörerna att gruppen (autonoma m flera) lovat delta utan att använda våld och följa spelreglerna. Men det visar sig ju vara naivt att tro på. Förvisso är det säkert svårt att utestänga någon från att delta men frågan är om man försökte t ex på torget vid samlingen när de uppenbarade sig på ett så uppseendeväckande sätt. Det var synd. Talarna vid samlingen innan demonstrationen uppmanade alla att undvika våld och motstå provokationer och t o m betonade att de som brukade våld och bråk t ex med polisen agerade mot Palestinas folk.
Jag är stolt och glad för att jag var med. Trots tumultet på slutet eller rättare sagt bortsett från tumultet och de adrenalinstinna ungtupparnas brist på disciplin och solidaritet så var det en värdig och bra manifestation. Och det var en blandning av åldrar, inte bara svartklädda tjugoåringar. Även i det här tåget hade jag en trumma i händerna, den här gången en virveltrumma. Den här gången dock i sällskap med två andra trumslagare, Peter och Saima. Och liksom förra gången hade jag en magnifik känsla av makt och inflytande.

Antisemitism
Och så det där med antisemitism. Jag har väldigt svårt att ta till mig att kritik mot Israels övervåld och ockupation mm kopplas till antisemitism och att vänstern präglas av sådant. Idag måndag två dagar efter demonstrationen så antyds detta i SDS av bl a Johan Lönnroth. ”Ta antisemitismen på allvar, Ohly” är rubriken. Artikeln handlar om Ohlys förtjusning över en viss blogg som antingen är antisemitisk eller slarvig ifråga om syn på judar. Jag vet inte. Och det är ju ett överslag om man kopplar det till att stämpla Ohly som antisemit och ännu mindre oss som är upprörda över Israels politik. Och det är ju lite väl tajmat att införa artikeln två dagar efter matchen och demonstrationen. Det känns faktiskt lite obehagligt.
Man kan alltid diskutera om man ska demonstrera. Det kan ju vara ett trubbigt instrument. Men å andra sidan är det ju befängt om man inte kan delta i en opinionsyttring därför att det finns risk för att extremister kan komma med. Och det är svårt att stoppa sådana. Sådan risk fanns väl också med ni vi demonstrerade mot Vietnamkriget eller Irakinvasionen. Dessutom tycker jag att det är positivt att yngre människor idag engagerar sig och då känns det rätt att vi som är lite rynkigare och äldre visar vår solidaritet med dem och för Palestinas folk.