Vårtecken? av Lucifer

Till de mera glädjande nyheterna i svensk politik hör Jonas Sjöstedts återkomst i den politiska hetluften. Sjöstedt gjorde lysande insatser i debatten kring EU på 1990-talet och satt sen i EU-parlamentet i tio år. Den som har hört och sett honom i TV vet med vilken förkrossande saklighet och lugn han vinner varje debatt. Dessvärre vistas han sedan tre år i New York, som i det här sammanhanget måste ses som en avkrok. Det lär vara hans hustrus FN-jobb och hans föräldraledighet som har fört honom dit.

Jonas, kom hem!
Men sedan några månader kan man läsa honom i Flamman och från senaste numret av den vill jag hämta ett citat från honom. Han yttrar sig angående den pågående kampanjen om att Sverige och särskilt vänstern i Sverige karakteriseras av antisemitism. Sydsvenskan har som bekant spelat en ledande roll där. Sjöstedt: ”Dessbättre är antisemitism, eller snarare fördomar mot judar, ett begränsat problem i Sverige. Rasism som drabbar muslimer och araber är betydligt mer utbredd. Sveriges största rasistiska parti Sverigedemokraterna, ägnar sig exempelvis åt att hetsa mot muslimer. Det gällde även i samband med Israels oförsvarliga krig mot palestinierna i Gaza.”
Han har några ord att säga också om ”den reaktionäre populisten, tillika folkpartiets ordförande, Jan Björklund, som gormade om hat mot judar när Israels politik kritiserades”. Om de s.k. Israelvännerna ”skulle lyckas sätta likhetstecken mellan Israels politik och judendomen så skulle en konsekvens bli att antisemitismen faktiskt stärktes enormt. De spelar rasisterna i händerna.”
Kom hem Jonas Sjöstedt. Vi behöver dig i valkampanjen 2010!.

Mona
Debatten om Monas allmänna kvalifikationer och lämplighet fortsätter. Det är inget att säga om det: t.ex. betraktades Tage Erlander de första åren av sitt ordförandeskap med stor misstro. Det betyder dessvärre inte att Mona är att jämföra med Erlander. Min bedömning är att hon saknar det politiska omdöme som krävs på posten.
Men det verkar nu ändå som det har kommit en ny ton i det hela. Allt fler börjar inse att det inte är Mona som är problemet. Möjligen är hon ett symptom, men problemet ligger djupare: i det socialdemokratiska partiets idéfattigdom och rådvillhet. (För att inte vara orättvis vill jag gärna tillfoga att också vänsterpartiet lider av idéfattigdom och rådvillhet.) Till det kommer det allmänna vacum som råder i politiken när oppositionspartiernas politiska energi upptas av interna överläggningar. Också här visar det sig vilken olycka det var att bilda en enad front av s, v och mp. Det kommer så klart att ta många månader av segslitet ordvrängande innan de s.k. arbetsgrupperna kommer fram till sina förmodligen urvattnade produkter. Resultatet kommer naturligtvis att mötas av hård kritik inifrån vart och ett av de tre partierna och kommer med sin karaktär av kompromiss knappast att entusiasmera valarbetare eller väljare. Och till slut: den politiken en eventuellt vinnande koalition ska föra kommer att bestämmas inte av de ordalydelserna utan av procentsiffrorna i valet.

En ny vår
Hur det kunde bli så här? Jo, s och mp fick för sig att de skulle ha det bra tillsammans. Men halva socialdemokratin har vänsterpartiet som näst bästa parti och fann det orimligt att lämna v utanför. Ja, så blev det så här fastän v hade sagt att man inte skulle ställa upp på ett tidigt gemensamt regeringsprogram. Det var inget annat att göra än att gå med, men nog är det hela djupt problematiskt. Vad tänkte s-ledningen på?
Ja, så har vänsterpartiet fått ökat stöd. I Demoskops mars undersökning nådde man 7,2 procent. Min gissning är att det är en missnöjesyttring mot s. Lätt fånget lätt förgånget som man brukar säga. Men jag kanske ska försöka vänja mig av med min ständiga pessimism. Det kommer ju en ny vår. Vårdagjämningen är här och i onsdags hörde jag årets första bofinksång uppe på Tuna!
Lucifer