Åtta år senare av Gunnar Stensson

Som många andra såg jag i realtid tornen störta samman den soliga eftermiddagen 11 september 2001.
Hur ödesdiger händelsen var insåg jag inte genast.
Jag blev chockad när George Bush förklarade krig mot Afghanistan. Hur kunde man hämnas på ett helt folk därför att en grupp terrorister hade sprängt World Trade Center?
Frågan blev temat för några appelltal i bostadsområden i Lund de närmaste veckorna. Vi besökte bland annat Klostergården, Linero och Norra Fäladen. Åhörarna var mycket få. Ingen kommenterade. Vad gör man?

Sovjet i Afghanistan
1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att stöda en kommunistisk regering som hotades av ett folkligt uppror. Ryssarna sade sig vilja befria kvinnorna från fundamentalistiskt förtryck, ge alla tillgång till skolundervisning, skapa social rättvisa och modernisera landet.
Motståndet kom från en islamistisk rörelse som stöddes och utrustades av USA.
Det gick som bekant illa för Sovjetunionen. Efter tio års krig retirerade de sovjetiska trupperna. Några månader senare störtade sovjetsystemet samman.

USA i Afghanistan
När Bush invaderade 2001 hade han västerlandet och FN på sin sida. Alla var med honom, de enda som var mot var terrorister. Kriget orsakar det afghanska folket fruktansvärda lidanden, som beskrivits av t ex Robert Fisk i ”Det stora kriget för civilisationen”. Det har pågått i åtta år nu. Svenska soldater ingår i ISAF-styrkan som har FN-mandat men står under amerikanskt NATO-befäl.

Sverige i Afghanistan
När Sten Tolgfors försvarar den svenska närvaron talar han precis som ryssarna om att befria kvinnorna, modernisera landet, bygga skolor och införa demokrati. Att ifrågasätta den svenska insatsen är att svika det afghanska folket, säger han. Nu har ett val genomförts och utrikesminister Bildt uttryckte häromdagen sin belåtenhet trots alla rapporter om valfusk och hotande kaos.

Ett annat scenario
I en kommentar den 1 september tecknar Immanuel Wallerstein ett helt annat scenario. Han ser en annalkande eldstorm som varken den amerikanska allmänheten eller politikerna är medvetna om.
Wallerstein förutser en kedjereaktion i fyra steg i Mellanöstern.
I Irak sammanfaller folkomröstningen om de amerikanska truppernas närvaro med de nationella valen. Eftersom valets ledande kandidater av politiska skäl inte kan annat än säga nej kommer folkomröstningens resultat bli att de amerikanska trupperna tvingas bort fortare än planerat.
Det som händer i Irak får konsekvenser i Afghanistan där president Karzai nyligen i en tv-intervju förordade förhandlingar med talibanerna. Den amerikanska militären förutser ytterligare tio år av strider. Så långt tålamod har varken den amerikanska allmänheten eller USAs allierade.
I Pakistan tvingar den talibanvänliga opinionen USA att upphöra med flygangreppen med drones, obemannade flygplan. Befolkningen uppfattar den amerikanska närvaron som det största hotet.
Utvecklingen i Irak, Afghanistan och Pakistan skärper konflikten Israel/Palestina. Varken Israel eller de palestinska ledarna viker en tum från sina positioner. Fatahs inflytande minskar men den palestinska sidan stärks.

Konsekvenser
Innebörden i det scenario som Wallerstein skisserar är att president Obamas Mellanöstern-politik kommer att gå upp i flammor. Republikanerna kommer att beskriva de amerikanska nederlagen som förräderi. Många väljare är mottagliga för sådan retorik.
Obama måste förbereda sig inför eldstormen. Han står inför valet att ompröva sin politik eller svepas bort av elden.
Och Sverige?