Underkonsumtion, hurra av Gunnar Sandin

Som förklaring av den aktuella ekonomiska krisen vädrar Erik Kågström (”Tankar om ekonomi”, VB 21.8) den gamla underkonsumtionskrisen. Oftast tittar man från andra hållet och talar om överproduktion som är myntets andra sida, men det verkar befogat att just nu betona konsumtionen. Eftersom det konsumeras för lite växer de globala obalanserna i ekonomin tills att kriser utlöses. Då kan statsmakter företa olika räddningsaktioner, så som sker nu men det är inte rimligt att detta håller i längden.
I Eriks resonemang skymtar också det marxistiska begreppet ”profitkvotens fallande tendens”. Den tendensen är besvärande för kapitalet men det kompenserar sej alltså genom att tillägna sej en allt större del av mervärdet.
Resonemanget verkar rimligt och riktigt, även om man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln. Tidvis och punktvis kan det säkert vara så men ibland tar ju konsumenterna det säkra för det osäkra och stoppar pengarna i madrassen.
Detta med konjunkturer är förstås ett besvärligt moment. Det tycks finnas en hög grad av mekanik i vågrörelserna, en egensvängning, men det finns också en påverkan av den materiella världen. I agrarsamhället spelade klimatväxlingarna en obestridlig roll. Det gör de fortfarande men i industrisamhället är de stora innovationerna är viktigare: ångan, elen och nu mikroelektroniken. Lägg därtill den ideologiska och politiska dimensionen. Vad är egensvängning, vad är reell påverkan, vad är slump? Kondratievcyklerna tycks finnas men är deras orsak alltid en och densamma?

Nå, vi måste ju fortsätta att analysera ekonomin och dess kriser. Vi vill ju veta hur världen hänger samman.
Men vad ska vi använda kunskapen till? Det naiva svaret är att vi då kan få ekonomin att fungera bättre, undvika kriserna. Jag menar att detta inte är något självklart gott i dagsläget.
Det beror på att jag är mycket enkelspårig. Få initierade tycks längre tro att vi kan klara det globala tvågradersmålet och att risken växer att vi ska nå det helvete som sex graders temperaturhöjning innebär. Växthusgaserna och havsnivån har ökat snabbare än enligt de tidigare prognoserna.
Men så kom det ett hack i kurvan! Utsläppen minskar när ekonomin går på lågvarv.
Problemet är ju att mer pengar till konsumtion i princip innebär en förlängning av det gamla konsumtionsmönstret. Även om bilarna blir mindre törstiga blir de fler och rikare människor kör längre. De flyger också mer och längre, de efterfrågar större bostäder, de äter mer nötkött, allt i global skala. Det västerländska konsumtionsidealet är så genomsyrande att det skulle ta generationer att vända det, och så länge kan vi inte vänta.
Det finns en lösning och den heter offentlig konsumtion inriktad på ekologiskt godtagbara mål. Det är ingen tvekan om att det finns angelägna samhälleliga investeringar som lätt kunde absorbera hela överskottsproduktionen och skapa balans i ekonomin. Men de politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar. Barack Obama illustrera detta mycket väl.
Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den.