2009-09-03

Datorinfluensa av Gunnar Stensson

Du nekas tillgång till kontot! Ett okänt fel har uppstått! Forbidden! Cancel! Såna tillmälen drabbar alla datoranvändare. Och dem kunde man ta lätt på, även om de är kränkande. Men de har konsekvenser också. För det mesta. Ibland är de bara skrämskott.
Plötsligt funkar inte anslutningen till skrivaren. Eller också dyker det upp oväntade saker. När jag skrev uttrycken ovan började datorn blinka och susa och så kom det upp en skylt med forbidden: not permitted. Mina klumpiga händer snuddade väl vid något.
Jag är rädd för min dator. Oroligt undrar jag var gång jag slår på den vad den nu ska ta sig till. En gång skyllde en helt okänd person mig för att överösa honom med spam. Det kom så snart jag slog på datorn. Den datorn kände jag mig tvungen att göra mig av med.
Allt är inte datorns fel. Oförskyllt förmedlar den obehagliga budskap från den ene eller den andre. Eller tråkiga nyheter, väntade eller överraskande. Ibland visar det sig att ett personligt meddelande till en god vän hamnat i ett stort kollektiv som inte alltid är vänligt inställt. Ibland har man glömt bifoga budskapet.
Det värsta är när den bara vägrar. Ingen ingående post. Ingen möjlighet att nå ut. Löften som sviks. Deadlines som passeras. Uppdrag som omöjliggörs. Stressen när allt mer skjuts fram i tiden till dagar avsedda för annat
Jag är inte bara rädd för datorn. Jag är arg också. Den är idiotisk. Den är som ett trilskande barn. Jag vill kasta den i väggen eller ut genom fönstret.
Jag kör runt i dess inre labyrinter på jakt efter felet och möts hela tiden av obegripliga instruktioner och okända begrepp. Och så plinget: du nekas tillgång till kontot du nekas tillgång till kontot. Hur talar man med en idiot!
Så kallar man hem experter, än den ene än den andre. De är visserligen överlägsna mig och besitter obestridlig kompetens – med slutet blir ändå bara detsamma: pling. Du nekas tillgång till kontot. Blodtrycket stiger. Huvudet värker. All denna fullkomligt förödda tid. All denna bortslösade mentala energi.
Du sticker till en reparatör som lyckas få igång nånting, men bara till hälften och som kommer med rådet: Det är nog dags att byta till en ny dator kanske.
Då kommer saknaden och oron. Ska jag överge denna dator med allt vad den innehåller? Det känns som en lobotomi. Det känns som att förlora minnet. Ångesten inför utplånandet, det stora intet.
Sådant är läget nu. Jag vet inte om det jag skrivit kommer att nå något annat än min egen datorskärm. Men jag har ett sista halmstrå att hoppas på, en sista utgång. Jag väntar på en hacker. Jag väntar och väntar. Regnet faller och tiden går.

Augustifesten
Jag hade tänkt skriva en helt kort text om Klostergårdens Augustifest i söndags. Om hur folk och grupper ställer upp. Hur plötsliga tillskott berikar programmet. Om hur andra inslag inte blir av därför att något hänt. Om glada människor och ledsna, som pappan som fick sin plånbok stulen ur en väska på en parkbänk. Om det positiva kaoset. Om den anarkistiska teatergruppen, den vitala jazzorkestern, Röda kapellet.
Jag hade tänkt skicka in bilderna som Marie Hegnelius tagit.
Nu blir det inte av.

Inga kommentarer: