Kyrkliga angelägenheter av Gunnar Sandin

”Låt de döda begrava sina döda” sa en gång en klok man. Därför borde VB inte kommentera kyrkliga angelägenheter, trots att det är val i gamla statskyrkan nu på söndag. Men vi kan inte låta bli, främst med anledning av Gamla Lunds senaste årsskrift. Närmare förklaring nedan.

Eventuellt återbruk
Jag träffade nyss en VB-läsare som berättade att hon varit på en trevlig engelsk krog. Lokalen hade tidigare varit en anglikansk kyrka. Själv minns jag ett litet avhelgat konstmuseum i Norwich.
I Sydsvenskan undrade inför kyrkovalet krönikören Eskil Fagerström om det var välbetänkt att lägga en massa miljoner på att renovera Allhelgonakyrkan. Som medlem i Svenska Kyrkan ville han betona de sociala aspekterna starkare. Det har hörts andra, liknande röster inifrån samfundet. Den materiella bakgrunden är förstås den allt besvärligare ekonomin. Kortsiktigt har kyrkans fonder har drabbats av börsfallet men allvarligare är medlemstappet och den allt svagare kyrksamheten.
Vad just Allhelgonakyrkan beträffar föreslogs en gång i VB att den skulle rivas. Den nättare och ungefär lika gamla kyrkan i Norra Nöbbelöv har ungefär samma arkitektoniska värden och kunde sparas. Då invändes från sekulärt håll att Allhelgonakyrkan var en så fin musiklokal. Okej. Behåll den och gör den till stomme i ett världsligt kulturhus, om nu inte den bättre idén om ett sådant intill Klosterkyrkan går att förverkliga.

Varför inte Frälsis?
I städerna finns det såna alternativa användningar. Annat är det på den glesbefolkade landsbygden med dess övermått av kyrkor. Maglarps nya kyrka har rivits och den i Odarslöv står som ruin men annars försöker pastoraten lappa och laga. Uppåkra kyrka ska kostas på drygt åtta miljoner trots att det ska byggas en modern utställningslokal med föreläsningsutrymmen alldeles intill.
Staten borde tänka på kulturarvet och öka bidragen är det många som säger. Men staten har redan gett Svenska Kyrkan fina förmåner i samband med skilsmässan, och det är mycket som bör bevaras. Vi (skattebetalarna) bör vara beredda att avstå från inte bara 1800-talsbyggen som Odarslöv utan även 1100-talare. De senare uppvisar inte alltid så stora variationer. Det borde räcka med att spara ett representativt urval.
Och varför ska vissa samfund särbehandlas? Nu lägger Frälsningsarmén ner i Lund. Gott så, men det finns kulturhistoriska värden i ett antal mindre gudliga trä- och stenhus.

Fakiren
När jag kom till Lund hade jag redan läst Falstaff fakirs ”Envar sin egen professor”, vars källor enligt förordet hade varit alla världens böcker utom Lunds stifts matrikel. Döm då om min förtjusning när jag på Aten upptäckte ett ex av just den boken! Eftersom jag insåg vikten av att orientera mej i mitt nya landskap pluggade jag med matrikelns och kartans hjälp in de skånska kyrkorna och hade därmed ett nät av referenspunkter för mina rörelser i terrängen.
Jag gör därför anspråk på en viss sakkunskap när jag formulerar mej i ämnet.
Om vi håller oss till Lunds kommun öster om staden och Torn vill jag naturligtvis behålla (och betala skatt för bevarandet av) Dalby kyrka samt gärna också Genarp och Silvåkra. Överst på min rivningslista står Lyngby (hur många läsare vet var det ligger?) och kyrkan i Veberöd med dess förväxta korsarmar.

Blom predikar
En som inte delar min åsikt är K. Arne Blom, habil deckarförfattare och en man som har gjort och gör mångsidiga och förtjänstfulla insatser för föreningslivet i Lund. Nu har han skrivit den ovan antydda boken ”Gryning och evighet. Lunds kyrkor österut”.
Det är en märklig bok för att vara årspublikation för en sekulär hembygdsförening. Den är en kunnig orientering av de behandlade byggnadernas historia och utseende, men den är genomsyrad av andlighet. Några smakprov:
”Klockklangen i Hardeberga är, såsom i alla andra orter, uttryck för, påminnelse om Guds närvaro bland människorna.”
”Det nya [korset i Sandby] förklarar, att kampen mot ondskan, mot döden, mot självaste Djävulen, alltid och oupphörligen måste föras.”
”Själv är Han synligen och en hel del förnimbart närvarande i kyrkan här i byn [Revinge].”
”I själva stämningen pulserar en laddning, märkligt och paradoxalt nog både mäktigt tung och samtidigt fjäderlätt svävande.” [Hällestad]
”Att kläda det outsägbara i ord går inte …” [men försöket i Gödelöv duger].
Och ju mer Blom rör sej åt öster ( i riktning mot Sjöbo), desto trosvissare blir han. ”Det är alls inte svårt att i Vombs kyrka uppleva evigheten som en realitet.”

Ljus över slätten
Det vittnar om vidsynthet hos Gamla Lund (och kanske viss hänsynsfullhet mot en driftig f.d. ordförande) att ge ut en sådan årsskrift.
Boken illustreras med foton tagna av Claes Wahlöö. Och redan på första uppslaget undrar man: har också han blivit andlig? Hur ska man annars tolka bilden av Lundaslätten där ljusknippen från Ovan tränger ner genom glipor i molntäcket?
Men så tänker man på alla kitschiga altarmålningar med just ett sånt himlasken som han måste ha sett på turnéerna österut. Det är nog inte helt fel att tolka bilden dialektiskt, som en ironisk blinkning.