Hur man skapar ett stort vänsterparti av Sten Henriksson

Hur kan ett vänsterparti vinna framgång? Jag tänker referera en artikel i danska Information (22/9) som handlar om det. Artikeln bygger i sin tur på en speciale av Troels Dalgårds och Thomas Brahms vid Roskildeuniversitetet.
Det förhåller sig så att inget danskt parti har varit så framgångsrikt som vänsterpartiets systerparti SF, Socialistisk Folkeparti, under senare år. Den borgerliga danska regeringens dagar är med all sannolikhet räknade och SF: siffror ligger i dag på ca 20 procent. Hur har det gått till? Jo, därför att man har tillämpat moderna ledningsprinciper.

Klara mål
Man satte upp tre mål:
1) att all kritik av den borgerliga regeringen skulle följas upp med konkreta egna förslag
2) att partiet skulle söka vinna inflytande på alla ställen där det är möjligt
3) att partiet skulle försöka få fler väljare och att man i högre grad var beredd att ingå kompromisser för att nå detta.
Samtidigt ville man göra upp med tre myter man trodde det fanns om partiet: Att det var slappt på rättsområdet (kriminalitet etc), att partiet hade en oansvarig ekonomisk politik och att partiet hade en positiv hållning till de mest fundamentalistiska och antidemokratiska invandrarna. Det hela har tagit sig uttryck i en hårdare retorik (t.ex. ett uppmärksammat uttalande av ledaren Villy Søvndal om en fundamentalist) och att alla förslag numera kollas av SF:s ekonomer så att de ekonomiskt hänger samman.

Partikulturen
Den inre partikulturen har förändrats från att vara präglad av oenighet till en mera gemensamhetspräglad kultur där mindre oenigheter sätts åt sidan till förmån för samarbete mot överordnade mål. Resultatet har blivit en tydlig toppstyrning och en skarp politisk profil, personifierad av Villy Søvndal. Det anses ha underlättats av att man har många nya på ledande poster, personer som är lojala med ledningen.
SF har också börjat använda sig av fokusgrupper för att se om partiets budskap uppfattas på det sätt som är meningen. Man fokuserar på några få utvalda frågor som upprepas. Man anser att det var nödvändigt med en sådan prioritering där man står fast vid ett fåtal lätt igenkännbara budskap. Samtidigt: man ser det som en utmaning att behålla de delar av partiet som tycker att man sviker grundläggande principer och ändå signalera att man är beredd på kompromisser.
Alltså, det handlar om att behålla legitimiteten och trovärdigheten trots den ökade pragmatismen (en del skulle säga opportunismen). En svår balansgång där Søvndal inte alltid har lyckats. Men de överväldigande framgångarna beror på att SF har sysselsatt sig med frågor som: vad vill vi, vad är vår kultur och hur uppfattar man oss. Banalt, javisst, men grunden för framgång. Det viktigaste, slutar Information, är kanske att saker och ting: politik, uttalanden, ställningstaganden, företrädare hänger ihop. Om det uppstår problem i det avseendet måste de behandlas och användas som utgångspunkter för utveckling.

Vad kan vi lära?
Ja, vänsterpartiet i Sverige skulle förvisso behöva ett metodiskt arbete för att vinna framgång. Sverige och världskapitalismen genomgår sin allvarligaste kris på 70 år medan våra opinionssiffror sjunker eller ligger stilla. Och vi kanske inte ska behöver lära oss av Norge utan också av Danmark även om det ligger långt bort från Stockholms horisont. SF:s recept kan tyckas ligga lite för mycket åt marknadsförings- och managementhållet. Jovisst, det tycker nog också en del gamla SF:are och drar sig åt den mer traditionella Enhetslistan. Den avgörande frågan är dock om man vill vara med och vinna val. Det vill man ju, men inte till varje pris. Jag ser nog nya V:s bereddhet att ge upp utträdet ur EU som ett steg i den här riktningen och finner det förnuftigt. Men skulle man börja tala om att det är bra med trupper i Afghanistan eller flirta med NATO skulle jag bli upprörd. Men mera praktiskt: nog borde vi inom Vänsterpartiet kunna lära oss leva med vissa åsiktsskillnader och koncentrera oss på det vi har gemensamt. Vi har skrämt iväg en massa människor på ett dumt sätt, senast här i Lund, med Demokratisk Vänster som resultat. Det borde inte behöva vara så.