Strövtåg i det feodala av Gunnar Stensson

Jag gick åter in i den nya beträdan söder om Höje å. Vid viadukten uppmärksammade jag en graffitimålning ett par meter upp på brons fundament. Det var en stiliserad bild av Klostergårdens höghus och en stor munter katt med utspärrade klor. ”Vi kommer alltid att minnas Jona” stod prydligt textat tillsammans med årtalen 1986 – 2009.
Utsikten uppe på högslätten (vad ska jag använda för ord?) var imponerande. Allt var fjärran, men mycket tydligt: Staffanstorps runda silos, Uppåkra kyrktorn mitt i den gamla järnåldersbosättningen, de pyttesmå bilarna på väg 108, klocktornet på Flackarps gamla kyrkogård, Jakriborgs fejkade medeltidsstad, turning torso bland hamnkranarna, E6 täta trafikström, en fabriksskorsten i Lomma, tornet på Lomma kyrka, dungen med Trollebergs (måste vara Sveriges plattaste berg) ståtliga gods, den nya stadsdelen Värpinge, den sneda husprofilen i Gunnesbo, Polhemsskolan, blocket, allhelgonakyrkan, domkyrkan, i förgrunden reningsverket, större än man tror när man passerar intill det, det höga nybyggda huset i Järnåkra, Klostergården, S:t Lars; allt i en enda kameraåkning. Solen hade just gått upp.
Det slog mig att alltihop utom själva Lunds stad ingått i grevarna Trolle-Wachtmeisters fideikomiss Trolleberg. De hade successivt sålt av marken där S:t Lars byggdes, marken kring stambanan, Klostergården, Nova-området och mycket mer. Tala om territoriell och ekonomisk maktkoncentration!
Några sekler tidigare hade alltsammans tillhört Sankt Petri Kloster.
Där jag stod under den höga himlen på den vida slätten var jag mitt i grevarnas väldiga rike. Jag fortsatte längs beträdan ovanför Höje å. När jag nådde Trollebergs inägor upphörde vandringsleden. Jag visste mycket väl att den nuvarande greven, den ”skitte”, var motståndare till den. Här syntes det i praktiken. Jag trängde fram genom vissna tistlar och vass.
Man kunde komma förbi genom att göra en omväg längs gamla landsvägen till Lomma, men jag fortsatte längs åkerrenen tills jag nådde godset. Kände något av det obehag som arrendatorer och lantarbetare från Värpinge och Flackarp måste ha känt när de nalkades det grevliga slottet. Skulle någon anropa mig? Då gällde det att stanna med mössan i hand. Passerade en ombyggd statarlänga med tända juldekorationer och en stor bil på gårdsplanen och kom ut på Trollebergsvägen. Äntligen på allmän väg igen.
Gick hem mellan dammarna och Höje å, i den lilla smala dalen mellan de vidder jag nyss besökt, en snårig miljö där man kunde gömma sig som fasaner, harar och näktergalar gjorde. Svanar, bläsänder och sothöns simmade omkring på de blänkande vattenytorna i godan ro. Till min förvåning kom en storskarv flygande. Det var länge sedan jag såg någon.