Liten omvärldsanalys av Grr & Lucifer

Grr: Flera gånger tidigare har vi avslutat året med en dialog i det fria, men nu sitter vi här under sotad ås. Ja, kanske inte sotad takås precis, men vi har just fått lagat kakelugnen som sprack i februari. Det blev en spricka, vi har nyss fått bort det sista sotet och nu väntar vi på sotaren som ska ge oss lov att elda igen. Det har förvisso hänt mycket under 2009 men ur ett längre perspektiv är det väl inte mycket som slår den skånska jordbävningen, du som har läst geologi?

Lucifer: Nej, jordbävningar slår allt. Och vi kan få en ny i morgon och så är det när man lever mitt i Tornqvist-zonen, den häftiga sprickan som går från södra Norge ner till Svarta havet. Och som alltid: mindre naturkatastrofer, alltså sådana där det spricker några kakelugnar och faller några träd, livar ju alltid upp sinnena. Men frågan är om vi har upplevt några andliga eller intellektuella skakningar i år. Det har varit rätt avslaget, väl?

G: Minervas uggla flyger som bekant i skymningen. Det är alltså för tidigt att värdera Andens rörelser. Själv har jag blivit försiktigare. Jag hade visserligen varnat för hopp om kapitalismens snara fall, men ändå kunde jag inte låta bli att ryckas med för ett år sen och tänka att nu, nu vaknar de gamla gudarna. Och visst, Kommunistiska manifestet nytrycktes och såldes, men det känns redan mycket avlägset. Är det nånstans vi ser ett försiktigt skov så är det ändå i klimatfrågan. Vi skriver ju detta medan förhandlingarna i Köpenhamn pågår för fullt. Ingen av oss har väl några rosenröda förhoppningar om resultatet, men i det intellektuella livet börjar klimatkramarna vinna hegemoni. Inte ens Bjørn Lomborg är klimatskeptiker längre. Det är en god sak även om det är materiella rörelser vi helst vill se och dit är det långt.

L: Nej, då är det en helt annan vitalitet i den lundensiska kommunalpolitiken. Den oförbrännerliga Tove Klette ska köra vidare en period till och nu får vi förstärkning av Lars V. Andersson, centerpartiets hopp från slutet av 1970-talet som återvänder efter 25 år på Skånska Dagbladet. Sanningen är nog att borgarna har regerat sig sönder och samman i Lund och de kommer att sopas bort som av en stormvind i höst. Frågan är bara om vänsterkoalitionen håller. Den svaga länken är förstås Miljöpartiet, eller kanske man ska säga den starka, de kan ju kosta på sig vilka extraturer som helst åt det borgerliga hållet. Visst är de det nya mittenpartiet i svenska politik?

G: Javisst, och vem var det som tidigt insåg detta om inte Mona Sahlin som vi har sagt så mycket förklenande om. Utan en mittenallierad är det svårt för vänstern. Mona anade att miljön är den stora framtidsfrågan och formulerade ett långsiktigt program – S och Mp skulle ju hålla ihop till 2020, det första målåret för de svenska klimatåtagandena. Nu var inte alla i hennes parti lika visionära så de tvingade henne att ta med Vänsterpartiet, och det gjorde kanske inte så mycket eftersom Lars Ohly och hans parti håller sej på mattan. Men så har Mona själv gjort tvivelaktiga utspel om mittensamarbete mot Sverigedemokraterna vilket hon kunde ha låtit bli. Jag skulle ändå ha omprövat henne om det inte var för att hon ville satsa på elbilar för att rädda Saab. Har hon inte läst om GM-bilen med en 1,5 hästkrafters elmotor som tillverkades kring 1942 eller Harald Håkanson från Eslöv som år 1900 som tillverkade en bil som gick på el, fast belysningen utgjordes av stearinljus. Dock läser man: ”Då den stipulerade leveranstiden var inne visade det sig att batteriet inte var färdigt.” Eller elbilen SEA, som man hör tillverkad av Asea, från 1925 som gjorde hela 27 km/h? Eller elbilen Silentia från 1970? Man skulle vilja travestera en känd partiledare och uppmana Mona: ”Gå hem och läs teknikhistoria, eller åtminstone fysik!”

L: Jo, och det borde många göra. Det har alltid varit trist att så många i vänstern har saknat insiketr om grundläggande naturvetenskap. Marxismen står ju på materiell grund och då behövs också en del grundkunskaper. Man har ju nu firat femtioårsminnet av CP Snows bok om ”The two cultures”, och även om Snow var ute i en del tvivelaktiga resonemang så finns där ett problem. Det handlar ju inte om att hylla ingenjörer eller naturvetare – de kan vara väl så enfaldiga som humanister, men det finns saker de vet. Tyvärr är de inte alltid de är beredda att dra slutsatser av det. T.ex. att klimatkrisen kommer att kräva ingrepp i den världsordning vi har och att det både lokalt och globalt kommer att krävas former för planekonomi. Det här med socialism är inget man behöver gilla, det räcker att man inser att det kommer att behövas.

G: Brecht sa nåt liknande. Ja, vi behöver planhushållning. Men förra gången vi hade en planhushållningsdebatt i Sverige förlorade vänstern. Du som har djupstuderat Tage Erlandet: finns det några lärdomar att dra från den gången så vi inte förlorar en gång till?

L: Det är inte frågan om att vinna för att inrätta eviga lyckoriken. Wigforss kom några steg på väg, men sen var det stopp: det blev ingen socialisering av oljebolag och banker. Men grunderna för trettio års välfärdspolitik var lagda. Jag har efter alla år lärt mig uppskatta det här med maktväxling – människor och partier tycks inte klara av långa maktperioder utan att drabbas av förstelning och korruption.

G: Hoppas bara att du inte ser det som ett försvar för regeringen Reinfeldt. Jo, en positiv sak bör sägas om den. Den svensk-judiske fredsaktivisten Dror Feiler ombads på ett DV-möte i söndags betygsätta den svenska regeringens Israelpolitik och sa: Den har aldrig varit bättre sen Sten Anderssons tid. Äntligen har de israeliska ledarna fått möta en västpolitiker som är lika arrogant som de, alltså Carl Bildt. Men du frågade förut efter skakningar i överbyggnaden under det gångna året. Jag ska nämna om en till som det inte blev så mycket av: piraterna. Att deras parti inte skulle klara vardagen var ingen överraskning men även immaterialrätten tycks sitta i någorlunda orubbat bo. Är inte även detta en besvikelse som åtminstone en del av vänstern måste lära sej att hantera? Vi som trodde oss se äganderättens upplösning inom en central samhällssektor till följd av produktivkrafternas orubbliga styrka! Fast den kinesiska kopieringen av Gucciväskor och Rolexklockor tycks fortgå oförhindrat och det är en liten tröst.

L: Det ovillkorliga personliga ägandet av musik blir väl aldrig detsamma igen. Det är lagar och politik som tar sin tid att hinna med, men praktiken lever ju och teorin kring copyleft och open source fortsätter att utvecklas. Men det som så mycket annat kommer ju att sugas upp i gängse partifåror och alla tar till sig det, om än på lite skilda sätt. Så har ju skett med miljöfrågorna. Moderaterna hade väl inte ett ord att säga om dem i förra valrörelsen, men nu är alla med på tåget. Rätt hycklande i vissa fall: miljöminister Carlgren är ju inte till att stå ut med när han pratar om den sexfiliga motorvägen förbi Stockholm där de miljövänliga bilarna ska glida fram. Men vad är då kontroversiellt? Ja, vi vet alla att invandringsfrågorna är det därför att det finns högerpopulister som finner det lämpligt att peka på den ganska måttliga invandringen/flyktingmottagningen som orsak till alla problem. Dert är ett vädigt kattrakande nu om att Sverigedemokraterna förväntas komma in i riksdagen och det är väl ändå lätt hysteriskt? På 80-talet hade vi Sjöbopartiet och sen Herslows Skåneparti och sen kom Ny demokrati. De gjorde ingen glad och de föll ihop som korthus efter några år, men till en början var de större än SD är nu. Man kan inte utesluta att de senare kan överleva en period med tanke på vad Pia Kjærsgård gjort i Danmark, men oddsen är emot dem. På tal om Danmark förresten, tror du vi får en lymmellag i Sverige också?

G: Det skulle behövas en eftersom det även här finns lymlar, även om min definition inte är densamma som den danska polisens. Men nej, jag tror inte det, och det beror just på att den svenska polisen har fått ett så välförtjänt dåligt rykte i alla läger. Det vore inopportunt att ge den större befogenheter. Den danska polisen har heller inte skördat några lagar med sitt agerande i lördags. Positivt ändå att medierna ändå gjorde kravallerna till en bisak och den glada massdemonstrationen till det viktiga. Själv såg jag inte så mycket av den eftersom jag stod med ögonen i noterna men jag kände vibrationerna.

L: Jo, det var en häftig upplevelse med en stor demonstration i en storstad: en jämn ström av människor som vällde förbi i gatans hela bredd. Förbluffande med alla dessa unga människor som hoppade och dansade runt till de gamla danska arbetarsånger som vi stod och körde. Vi kan ju ha i minnet de 913 personer polisen sydde in från demonstrationen, men i grunden var det en positiv upplevelse att bära med sig hem, och med det får vi väl sluta årets dialog.