Lars Bondestam och Eritrea av Gunnar Stensson

En dag i mitten av november 1989 ringde Lars Bondestam.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här, sa han. Du förstår, jag har blivit ombedd att göra en bedömning av livsmedelsläget i Tigray. Det är Oxfam som finansierar. Ja, du förstår…
- Du menar att du inte kan komma till vårt seminarium den 2 december.
- Ja, jag har inte tackat ja än, jag ville ringa dig först, men…
- Det är självklart att du måste åka. Ett sånt uppdrag är viktigare än ett seminarium i Lund.
Vi pratade om hans nya bok om Eritrea. Han var stolt och lycklig över att den blivit färdig ett par veckor tidigare. Till slut kom vi överens om att flytta seminariet till 1990.
Det blev ingen föreläsning. Uppgifterna om hur Lars dog är knapphändiga. Han hade fullbordat insamlandet av material i Tigray och var på väg tillbaka. Det var två bilar: den ena kördes av Brian, en engelsman som han samarbetat med, och den andra av Lars. De körde över gränsen till Sudan vid Kassala och passerade en sudanesisk gränspostering. Brian körde före och Lars följde efter. Landminan exploderade under vänster framhjul på Lars bil.
Lars var etnolog och sociolog. Han hade vistats i Addis Abeba under Mengistus ”röda terror” och engagerat sig i Eritreas befrielsekamp, som han kommit i kontakt med när han studerade nomadfolkens vandringar i gränsområdet mellan Sudan, Etiopien, Eritrea och Djibouti. Han oroade sig för hur nomadernas livsvillkor skulle förändras när Eritrea utvecklades till en stat med definierade och bevakade gränser. Han var övertygad om att nomadernas vandringar från betesplats till betesplats i bergen och öknen var det ekologiskt bästa sättet att utnyttja de magra viddernas näring. Tillsammans med sin fru drev han en fårfarm i Bohuslän.
Lars Bondestam, Philip Gottlieb och jag ingick i en delegation från EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som 1987 blivit inbjuden till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:s andra kongress i det befriade området i bergen i södra Eritrea, runt staden Nacfa.
Vi tillbringade en frustrerande (men intressant) vecka i Khartoum i väntan på att fortsätta över den eritreanska gränsen via Port Sudan vid Röda havet. Vi delade rum i det grekiska hotell Akropol, där flera av delegaterna var inkvarterade. Det sprängdes några år senare av okända gärningsmän.
Väl framme i Eritrea deltog vi tillsammans med många andra gäster i den eritreanska befrielserörelsens andra kongress. Där antogs ett demokratiskt program som blev grundval för den konstitution som efter befrielsen utarbetades för det fria Eritrea.
Där valdes också Isayas Afeworki till ny ledare för EPLF. Ingen kunde föreställa sig att han skulle utvecklas till den diktator som idag förtrycker landet.
De internationella gästerna från partier och solidaritetsorganisationer i hela världen passade på att genomföra seminarier och gruppdiskussioner om samordning av solidaritetsarbetet. Lars köpte en get som han egenhändigt slaktade, flådde och halstrade. Sedan bjöd han på fest.
I december 1989 släcktes Lars Bondestams medvetande. Det är 20 år sedan. Jag tänker ofta på allt som därefter hände. Hur skulle han ha upplevt den fortsatta historian? Hur skulle han ha agerat? Ibland tyckte jag mig höra hans röst.

Eritrea fritt!
Den 24 maj 1991 fördrev eritreanerna den etiopiska ockupationsarmén ur Asmara samtidigt som de allierade styrkorna i Tigrays befrielsefront under ledning av Meles Zenawi tvingade Mengistu att fly från Addis Abeba i ett specialplan. Han tog med sig den etiopiska statskassan och fick en fristad i Zimbabwe.
I slutet av augusti flög jag till Asmara tillsammans med Donald Boström och Karin Bojs, då ung journalist med bakgrund i KPLM®. Det var det första planet med hemvändande eritreaner. Vi deltog i firandet av självständigheten, övertygade om att det lilla landet med sina långa demokratiska traditioner, sitt utvecklade näringsliv och sin goda infrastruktur skulle bygga upp ett välfärdssamhälle som kunde bli ett mönster för andra afrikanska länder.
Två år senare återvände vi för att övervaka folkomröstningen om Eritreas status som fri nation. Vi var stationerade i hamnstaden Massawa. Entusiasmen var gränslös och genomförandet välorganiserat. Strax därefter blev Eritrea invalt i FN. Våra förhoppningar tycktes infrias.
Men det första som hände efter etableringen som självständig stat var en rad gränskonflikter med Djibouti, Sudan och Jemen (i det sistnämnda fallet handlade det om öar och havsterritorium). Konflikterna upphörde så småningom - inte alltid till Eritreas fördel – men gränserna säkrades i bindande överenskommelser. Det fanns eritreaner som menade att politiken varit onödigt aggressiv.
President Isayas Afeworki upplöste EPLF och ersatte befrielsefronten med ett parti för demokrati och rättvisa. Det verkade förnuftigt. I många fall har ju befrielserörelser efter segern missbrukat det maktmonopol de uppnått i de befriade länderna.
Vi insåg först senare att åtgärden inte innebar någon demokratisering utan var en politisk kupp som koncentrerade makten i Afeworkis egna händer på bekostnad av största delen av EPLF:s ledarskikt.
Befrielsekampen hade varit kollektiv. Nu hade ett steg tagits mot upprättande av envåldsmakt.
Vi kunde se att förhållandet till Etiopien blev spänt när Eritrea införde en egen valuta, nacfan. Etiopien svarade genom att kräva betalning i dollar. Eritrea höjde avgifterna i sina hamnar. Samtidigt började sporadiska uppgifter om gränskonflikter mellan Etiopien och Eritrea att förekomma.
Jag tänkte på Lars varningar för den förbannelse som varje gränsdragning ger upphov till, särskilt för människor i gränszonen.
I Lund fattades beslutet att göra Asmara till vänortsstad. Elsa Grip, Larry Andow och jag reste till Asmara för ett möte med borgmästaren.
Vi var övertygade om att vapenbrödraskapet mellan Afeworkis Eritrea och Meles Zenawis Etiopien var bestående trots den politiska spänningen.
Vi jublade över den demokratiska författning som utarbetades och översatte den till svenska. Vi såg ett ambitiöst politiskt arbete för att sprida kunskap om den i Eritrea inledas. Det var 1997, och snart skulle det bli allmänna val. Men valen sköts upp gång på gång. Lars skulle nog ha varit skeptisk.

Kriget
Jag befann mig i Örebro på ett möte med EGIS en försommardag 1998 då någon plötsligt kom inrusande. ”Etiopien bombar Asmaras flyghamn!” På en tv i samlingslokalen kunde vi nästan omedelbart se förödelsen.
Chocken var bedövande. Senare samma dag bombade erövrade eritreanska MIG-plan en stad i Etiopien.
Kriget utvecklades till ett skyttegravskrig längs gränsen i det bergiga ökenlandskapet. Hundratusentals soldater stred och förlusterna i människoliv var ohyggliga. Donald Boström rapporterade från fronten i svenska media.
I maj 2000 lyckades etiopiska styrkor ta sig förbi den eritreanska försvarslinjen. Landet låg öppet för de invaderande armén
Men efter internationella påtryckningar stoppades den etiopiska invasionen. Fredsförhandlingar inleddes i Alger. Gränsdragningen mellan de båda länderna studerades av en expertgrupp från FN. Den kom till slutsatsen att Eritrea hade rätt i gränskonflikten. Det vägrade Etiopien att erkänna.
En demilitariserad zon upprättades längs gränsen och FN-trupp övervakade den. Situationen stabiliserades, men konflikten bestod.
Vi var glada över att Eritrea överlevt och fått rätt i gränskonflikten. När läget varit som värst den kalla vintern 1999 besökte Eritreas utrikesminister Haile Woldensai Sverige, diskuterade läget med regeringen och talade till tusentals eritreaner i Stockholm. Vi hade ett ingående samtal med honom om läget. Han var mycket allvarlig.

Demokratin mördas
Under kriget upphörde den demokratiska processen i Eritrea.
2001, när det omedelbara hotet mot landets existens hade upphört, krävde en grupp regeringsmedlemmar och tidigare ledare för befrielsefronten i ett öppet brev att val enligt konstitutionen snarast skulle genomföras.
De kom att kallas G15, de femtons grupp. I den ingick såväl Haile Woldensai som de tidigare eritreanska ambassadörerna i Sverige Adhanom och Hebret. I Eritreas tidningar, på offentliga möten, på kaféer, gator och arbetsplatser fördes en livlig debatt under våren och sommaren.
Så kom nine/eleven. I den medieskugga som uppstod såg Isayas Afeworki sin chans att osedd fängsla motståndarna, tysta kritiken och införa diktatur.
Han arresterade medlemmarna i G15-gruppen, stängde de fria tidningarna och fängslade journalisterna, däribland den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaac. Flera andra personer greps. Gripandena har sedan fortsatt år efter år.
Ingen har ställts inför rätta, många har dött i fängelserna, däribland Haile Woldensae, som led av diabetes. Sannolikt var det han som genom sitt diplomatiska arbete under kriget räddade Eritrea genom att förmå det internationella samhället att stoppa den etiopiska invasionen i maj 2000.

Nya flyktingar från Eritrea prioriteras
Före befrielsen tog Sverige emot drygt 12000 eritreanska flyktingar, kanske fler. Många registrerades som etiopier. I början av 1990-talet återvände tusentals till hemlandet för att delta i återuppbyggnaden.
Efter 2001 har allt fler flytt från Eritrea. I ett beslut häromdagen beslöt den svenska regeringen att prioritera flyktingar från Eritrea. De blir åter en av de största flyktinggrupperna i Sverige.
Biståndsprojekt som skolor och brunnar blev allt svårare att fullfölja. Kontaktpersoner och administratörer i Eritrea byttes ut eller försvann. Det blev svårt att få redovisning för hur biståndspengar använts.
Konsekvenserna för det eritreanska samhället i Sverige blev svåra. Dåvarande ordföranden i Eritreanska Riksförbundet Rezene Tesfazion, som bland annat varit med om att bilda Eritreagruppen i Lund 1981, arrangerade en demonstration mot kuppmakarna. Han utsattes för en storm av kritik och hot. Relativt få eritreaner slöt upp.
Många eritreaner hoppades i det längsta att situationen skulle normaliseras. Andra ville inte uttala kritik eftersom de oroade sig för vad som kunde hända deras anhöriga i Eritrea. Det gällde att tiga med sina åsikter. Samtidigt utgick intensiv propaganda via nätet och från den eritreanska ambassaden.
I det läget blev fortsatt solidaritetsarbete omöjligt. De eritreanska organisationerna splittrades. När hundratals, snart tusentals, eritreanska flyktingar undan Afeworki-regimen anlände till Sverige fördjupades splittringen.
Många av de eritreaner jag känner runt om i Sverige har slutat att betrakta sig som eritreanska medborgare. Vi är svenskar nu, säger de.
Delar av G15-gruppen och dess anhängare i exil har börjat organisera motståndet i Stockholm, London, Paris, Amsterdam och New York. Kanske också i Eritrea.
I pressen kan vi dag för dag se notiserna om hur många dagar och timmar som förflutit sedan Dawit Isaac fängslades. Under lika lång tid har det demokratiska Eritreas ledare varit inspärrade. Lika lång tid har förflutit sedan Isayas Afeworki mördade den eritreanska demokratin.
Lars Bondestam fick inte uppleva segern, åren av återuppbyggnad, kriget och de snart tio åren av grym diktatur. Villkoren för de nomadfolk han älskade har blivit allt omöjligare, inte bara runt Eritrea.
Han dog i ett ögonblick av lycka. Ändå är jag övertygad om att han hade velat vara med hela vägen. Och den vägen har ännu inte nått sitt slut. I Eritreas mer än hundraåriga kamp för en fri demokratisk stat är tio år trots allt en begränsad period.