Den 7 februari hade SDS en reprisartikel kring Konsthallens bristande lockelse på Lundabor, med omnejd. Mejeriet dras med liknande problem - och ändå hör man ofta krav om ett nytt, centralt kulturhus. Kommunen har sen flera lokaler likt Stadshallen som redan idag underutnyttjas, för utställningsändamål och inte blir väl bättre med stängda toaletter. Se där ett gott argument för Konsthallen, förresten och antar man räknas in i besökskaran även under "nödighetsvisiterna". Nå, den liberala offentligheten har sett sina bästa dagar, nåt särskilt märks på Stadsbiblioteket där ekonomipersonalen dominerar.
Vad beträffar det internationalistiska avantgardekoncept som Konsthallen styrts efter sen 60-talet finns numera mycket lite av progressivitet, vältänkt utmaning samt emancipation. Blott mest trött upprepning – samt garanterad presentationsplats för ett globalt kulturellt jet-set, som även detta mestadels, dock ingalunda alltid överlevt sig självt, dvs tiden. Men ibland lyckas curatorn överhövan, som när en känd haschrebell och konstnär från Malmö triggade märgreflexerna hos lokala drogpolisen. Den tackar vi varmt för!
Annars syns förstucket tänkvärda och strategiska tips bland stadsvimlande kommentarerna. En dam äskar intresse för "den lilla kultur som finns i Lund". Får medge att jag förbisåg (den oavsiktliga?) dubbelheten hos adjektivet, i citatet. Ja satsa på tvärsom, en utställningskommissarie med känsla för det lokalt och regionalt rotfästa, inom utvidgade konstområdet. Och erkänner gärna så här postumt att Cecilia Nelson med gott gefühl både lyckades locka folk samt reta malicen - med bästa uppsåt.
En bidragande orsak, förutom stadens allmänna läge i Höje å:s elakartade quicklerebranter jämte invid en akut och nyfunnen kontinentalsockelkant, namngiven Alnarpska apokalypsen - till Konsthallens uppenbara irrelevans ligger nog sen i filosofin med konglomeratnämnder. Ge oss åter en kvalificerad kulturnämnd samt återinför andra spolade, som park- och naturvårdsnämnden. Där startade apropós en sedermera rikspolitisk överlevnadskonstnär, Otto Ville femininum sin valda yrkesbana, under månne ungdomliga idealitetens samt oförskräckta ekologiska utopismens, då fläcklösa fana. Nåväl - sätt politrukväldet inom Lundapolitiken på porten.
En utställning jag gärna ser, problematiserar Lunds utveckling från dominans av det sparsmakade och intellektuella till en speedad och materialistisk tillväxtmagnet, av den tragiskt konventionella, psedourbana mondänsorten. Även perspektivfrågor kring vår lynchlystna, kvadratfähiga "Svenssonrepublik" landet som helhet, alltmer (deckar)medialiserats till. Den kritisk-toleranta och progressiva medelklass som präglade meritokratiska eran av långa, västliga moderniteten är idag förvisad till politiska, och inte minst ideologiska eller makrokulturella periferin. Gör ånyo Konsthallen angelägen – som mer än ett k-kollektivt busungegolv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar