Why are we in Afghanistan? av Gunnar Stensson

Sverige för krig för första gången på nästan 200 år. När bestämde vi det? I en artikel i tidskriften Fokus (12-18 februari) söker Claes Lönegård svaret på frågan i själva beslutsprocessen. Det visar sig att vägen till helvetet är lagd med små, små stenar.
Förutsättningen uppstod sommaren 2000 när riksdagen beslöt att förvandla det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett högspecialiserat insatsförsvar.
Så kom 11 september 2001. USA beslöt att anfalla Afghanistan. I den uppjagade stämning som rådde godkände FN:s säkerhetsråd kriget som ett försvarskrig. Därmed hade kriget blivit FN:s krig, vilket sedan skulle bli ett ständigt återkommande argument. Vi måste vara solidariska med världssamfundet.

Orimligt
Många fann resonemanget orimligt. Det var inte Afghanistan som hade förstört World Trade Center.
Däremot hade en grupp som kallades al-Qaida under lång tid planerat aktionen. Terroristerna uppehöll sig under förberedelserna i Tyskland och USA. Man kunde med samma rätt ha bombat Hamburg.
Men stämningen var hysterisk. Man föreställde sig att vilket land som helst skulle kunna bli attackerat av al-Qaida, som Björn von Sydow sa. Och al-Qaida var detsamma som Afghanistan.
Jag minns en tv-debatt i samband med den amerikanska krigsförklaringen. Carl Bildt och Björn Kumm deltog. Björn Kumm framförde kritik mot George Bush och händelseutvecklingen. Men George Bush var helig. Carl Bildt uppmanade med kränkande arrogans Björn Kumm att tiga och skämmas. Ingen av de andra debattdeltagarna kommenterade. Och Björn Kumm fick inte ordet mer.
USA inledde Operation Enduring Freedom och lyckades som väntat ganska snart erövra Kabul med närliggande områden. Amerikanerna insatte en marionettregering.
Därmed blev det lämpligt att ge Nato uppdraget att hjälpa det nya afghanska styret. I december 2001 beslöt FN att en sådan styrka skulle organiseras. Så bildades Isaf, den multinationella insatsstyrkan.
Den 18 januari 2002 beslöt Sverige att skicka en styrka på 45 man som under högst sex månader skulle ha uppgiften att förbättra säkerhetsläget i Kabul.
Även Vänsterpartiet stödde beslutet. ”En internationell styrka med FN-mandat är den enda möjliga aktören för detta syfte.”
En av förutsättningarna var Sveriges närmande till Nato genom Partnerskap för fred, PFF, vilket skedde redan 1994. Beslutet innebar att Sverige åtog sig att utveckla militär NATO-standard. Sveriges elitsoldater, Särskilda skyddsgruppen, SSG, skickades till Afghanistan. I november 2005 omkom två av dem när deras patrullbil sprängdes. Kriget hade då pågått i fyra år. Inget slut kunde skönjas.
Enligt planen skulle sträng åtskillnad råda mellan Isaf-styrkorna och den amerikanska armén. I själva verket skedde en stark koordinering. Bland annat placerades två svenska officerare vid den amerikanska staben US Centcom i Florida. Det var styrcentralen i kriget mot terrorismen.
Till en början uppgick Isafstyrkan till 5000 man och opererade runt Kabul. Men snart spreds den över hela Afghanistan och trettondubblades till 65 000 soldater. Sommaren 2004 förlades den svenska Isaf-styrkan i Mazar-i-Sharif.
I november förra året beslöt riksdagen om ytterligare en förstärkning upp till 855 soldater.

Ständig försämring
Under de hittills förflutna åtta åren har situationen stadigt försämrats. Ingen har hittat Usama bin Ladin. Han har kunnat nöja sig med att släppa ett enkelt tal på video var sjätte månad. Världens billigaste krig.
Men för det afghanska folket räknas förlusterna i tusental. Talibanerna skickar ut självmordsbombare som dödar många civila. Amerikanerna använder ”drönare”, fjärrstyrda flygplan, och fjärrstyrda raketer som skördar lika många offer. De som styr mordvapnen sitter, till skillnad från självmordsbombarna, själva trygga och anonyma på behörigt avstånd från krigsskådeplatsen.
Under den senaste offensiven dödade en sådan 12 civila afghaner, varav sex barn.
Bland alla de skenargument som nu förs fram för att motivera den fortsatta krigsinsatsen handlar ett om att stoppa exporten av opium från Afghanistan. Opium-exporten är i själva verket en följd av kriget. Så länge talibanerna styrde Afghanistan försökte de stoppa opiumodlingen av religiösa skäl. De är ju fundamentalister. Men nu är exporten av opium underordnad deras försvarsansträngningar.
President Barack Obama inser det orimliga i situationen. 2011 ämnar han dra tillbaka de amerikanska soldaterna. ”Det är viktigt att bygga upp den afghanska staten, har han sagt, men jag måste prioritera att bygga upp USA.”
En opinionsmätning visar att svenska folkets stöd för kriget ökade efter det att två soldater nyligen stupade.
Gunnar Stensson

PS. Läs gärna den viktiga artikeln i Fokus. Där finns mer nyttig kunskap att hämta.