It´s the End of the World as we know it av Gunnar Stensson

Än idag täcks 80 procent av den globala primärenergiförbrukningen med kol, olja och gas. Enligt nu gällande prognoser ökar förbrukningen med 1,6 procent om året.
Oljeförbrukningen kommer att stiga från 84 miljoner fat 2005 till 116 miljoner fat 2030.
Utan olja kommer den industriella ekonomins system bryta samman: industri och sysselsättning bygger till stora delar på användning och bearbetning av råolja; trafik och mobilitet är huvudsakligen beroende av raffinerade oljeprodukter - till havs, till lands och i luften.
Detsamma gäller plastindustrin, gödsel, byggmaterial, färger, textilier mm. Oljan är en politiskt, ekonomiskt och till och med kulturellt oersättlig produkt. Uppgifterna ovan har hämtats ur Leggewies och Weltzers aktuella bok ”Slutet på världen som vi känner den”.

Peak oil
I förra VB kompletterade Erik Kågström sin mer än tvååriga serie artiklar om det nödvändiga i att bryta med konsumismen och skapa ett långsiktigt hållbart ekonomiskt system med en analys av läget nu, när vi vet att oljetillgångarna närmar sig sitt slut.
80 procent av energiförbrukningen täcks alltså av fossila bränslen. Den förnyelsebara energin ligger på 17 procent. Den består av vattenkraft, biomassa, vind, sol, tidvatten och jordvärme. Enligt EU ska den öka till 20 procent till 2020.
Under 250 år har vi med stor framgång tillämpat ett ekonomiskt system som bygger på olja och fossila bränslen.
Nu inser vi, att detta system leder till en okontrollerbar klimatuppvärmning, att energiresurserna blir knappare (trots att oljekatastrofen i Mexikanska golfen kan tyckas tyda på motsatsen), att exploateringen av miljön leder till att arter och bestånd oåterkalleligen går förlorade och att överlevnadsmöjligheten för flertalet av jordens befolkningen försämras genom samverkan av dessa faktorer.
Erik Kågström har länge insett det, liksom många av oss andra. Men världen har drabbats av schizofreni: trots att våra kunskaper om vad som är nödvändigt lyssnar vi på politiker och ekonomer som uppmanar oss att konsumera för att hålla hjulen i gång och skapa tillväxt.
Kriser kan uppträda inom ett ekonomiskt system. Det har vi flera gånger upplevt – och klarat av. Men den här gången har själva systemet stött på en gräns. Tidigare har vi trott på en oändlig tillväxt.
Nu har vi ställts inför ändligheten beträffande energitillgångarna, möjligheterna att belasta miljön, de biologiska resurserna, den ekonomiska tillväxten och planetens bärkraft.
De försök som gjorts för att reparera systemet kan liknas vid att byta en defekt vattenkran i en förstaklasshytt sedan Titanic kolliderat med isberget. Ett av de desperata tilltagen är riksdagens beslut att åter tillåta byggandet av kärnkraftverk.
Den oljebaserade kulturen närmar sig, som tidigare kulturer, sitt slut. Ett helt nytt system måste skapas, ett som tar hänsyn till de kunskaper vi nu har.
Om vi ska lyckas återbilda systemet på en lägre nivå är en ny kulturell modell nödvändig. Vi måste lösgöra oss från de strategier som fungerat hittills och skapa helt nya referensramar.
Också människolivet är ändligt. En individ kan överblicka bortåt ett hundra års utveckling. Men varken Erik eller jag kommer att få uppleva det nya systemet, hur intressant det än vore.