Så går det till på Wall Street av Sten H.

Det händer så där vart femte år att man träffar på en bok man inte kan slita sig från förrän den är läst inom ett dygn. I mitt fall hände det i helgen med en nyutkommen bok jag hade hört talas om en dag och nästa dag fann bland nya böcker på Lunds utmärkta stadsbibliotek. Michael Lewis, amerikansk journalist har skrivit ”The Big Short” (Norton, 2010, ännu ej i pocket), vilket lär kunna översättas med ”den stora blankningen”. Att blanka betyder att man spekulerar i att priset på en storhet (aktie, råvara etc) kommer att gå ner och att man i så fall kan tjäna på det. På ett sätt är det inte konstigare än att man kan spekulera i att något går upp i värde.

Bostadslån med lockränta
Basen för det hela är amerikanska bostadslån med tveksam säkerhet (subprime-lån). Sådana lån utfärdades i stor myckenhet av amerikanska låneinstitut, oftast på 30 år men innan dess amorteringsfria. De hade låg lockränta de första två åren, säg 6 procent men därefter kanske 12. Inga egentliga säkerheter behövdes utöver huset själv och inga krav fanns på inkomst etc. Ofta handlade det om att folk ytterligare belånade ett hus de redan ägde, t.ex för att köpa bil. Ingen, vare sig bank eller lånekund, räknade med att lånarna skulle klara att betala räntan i längden, utan modellen var att man efter några år tog ut ett nytt lån som användes för att betala det tidigare och kanske rentav få pengar över. Allt fungerade så länge huspriserna steg.
Men inte nog med detta. Stora finansinstitut och banker med namn som Goldman Sachs och Morgan Stanley övertog sådana bostadslån och buntade ihop dem så där 1000 åt gången och gjorde dem till bostadsobligationer som såldes till villiga sparare av typ pensionsfonder och europeiska investerare på jakt efter placeringar i USA. Det var blandade lånefonder som bedömdes säkra, t.ex. därför att huspriserna förväntades inte samtidigt gå ner i Florida och Kalifornien. Bankerna tjänade stora pengar och handeln med bostadsobligationer blev den stora inkomstkällan på Wall Street. Obligationerna fanns i olika klasser: de säkraste lånen hade låg ränta och de osäkra högre och de som avgjorde klassningen var kreditbedömningsfirmor som Moody och Standard&Poor.

Lurendrejeri
Men kreditbedömarna tittade inte så noga, och var ganska lättlurade. De tjänade ju hur som helst bra. De tog t.ex. inte reda på detaljer om de ursprungliga låntagarna utan kollade bara att de inte hade alltför dålig finansiell historia bakom sig. Och det hade de sällan, de hade aldrig tagit några lån förr eller omfinansierade snyggt sina lån. Bankerna gillade handeln så mycket att det efter hand inte fanns fler bostadslån att göra obligationer av – då gjorde man syntetiska bostadsobligationer som bar sig åt som de andra men inte hade med hus att göra. Och som en yttersta åtgärd.byggde man en ytterligare nivå obligationer med de gamla som bas.
Nu uppstod ett behov av att kunna försäkra sig mot att obligationerna inte skulle ha täckning därför att folk inte kunde betala tillbaka lånen. Då erbjöds möjlighet att mot en årlig premie om så där 2 procent på en godtycklig obligations värde få ut dess värde om låntagaren inte kunde betala räntan och banken fick ta huset. Och då behövde man inte ens själv äga någon obligation! Det var alltså ingen försäkring utan ett rent finansiellt instrument, man skulle kunna säga en form av vadslagning.
Då föll det sig så att det fanns så där ett halvdussin lite egensinniga men tänkande personer i branschen som såg svagheterna i systemet. Mot sig hade de den samlade finansvärlden en hel industri som betalade goda löner och rikliga bonusar. Vad de egensinniga gjorde var att leta upp de sämsta obligationerna, de som byggde på de allra svagaste säkerheterna i lånen och sen ta vadslagning om dem. Sen inväntade man tidpunkten när låneräntorna höjdes efter de inledande två åren med lockräntor. Det krävdes lite is i magen, men det blev som förväntat: fastighetspriserna slutade stiga, och räntorna för de lån som tecknades 2005 steg planenligt efter två åt 2007. Många kunde då inte betala och nu heller inte refinansiera lånen. Det tog väl ett halvår, men snart började de falla som käglor: lånen och därmed obligationerna. Vadslagningen föll ut och med dem de företag som hade försäkrat: AIG, Merrill Lynch och till slut också Lehman Brothers. De egensinniga som hade spekulerat mot hela marknaden kunde casha in sina pengar och blev stenrika (det rörde sig om hundratals miljoner dollar). De återvann också sin psykiska balans som de hade problem med under de år då de hade gjort tvärtom mot alla andra.
Ja, jag har här i stort sett återberättat boken som jag uppfattat den – det här är ju ett område som jag inte behärskar och det är inte alltid så lätt att hänga med. Författaren Michael Lewis är ekonomijournalist och är en god berättare som tar vara på personligheternas spel. Det hela blir spännande fastän man vet hur det kommer att gå och det beskrivs med finess.

Vad kan vi lära?
Politiska slutsatser då? Ja, det visar sig att en av obligationsmäklarna.(med en vinst från sammanbrottet på sådär 100 miljoner) säger att han har blivit socialist på kuppen. Men det är mer exotiskt, det intressanta är den brist på rationalitet och riskbedömning som tycks ha dominerat Wall Streets obligationsmarknad. Finansinstituten bedömer risken för att bostadspriserna går ner som mycket liten och har alltså mycket låga försäkringspriser för höga förluster. Och man litar stenhårt på sina matematiska modeller som har materialiserats i form av datorprogram och gör sig blind för de enkla iakttagelser som kan göras i verkligheten. Man kunde ha sett på de enskilda fallen: bankerna hade fått lågbetalda jordbruksarbetare i Kalifornien att ta lån på exklusiva nybyggen, lån som de inte hade en chans att klara av, vilket alla visste, låntagare som långivare. Ja, säger författaren, i ett samhälle där inkomst- och förmögenhetsklyftorna länge ökat fanns det bara ett sätt att få de fattiga att acceptera utvecklingen: lättillgängliga krediter.
Ja och hur gick det sen? Jo, finansföretagen med deras stora förluster – hundratals biljoner dollar – löstes ut av den amerikanska staten (med några undantag, t.x. Lehman) i oktober 2008. Det finansiella systemet räddades under ledning av några av de personer som hade varit ledande i att föra det till katastrofens rand. Många bland fotfolket i finansbankerna är väl arbetslösa nu, men ledningarna kom väl ut ur det hela och har inte drabbats av krisen. Och lobbyisterna för finansbranschen har framgångsrikt kunnat avvärja varje försök som gjorts för att skärpa kontroll och lagstiftning.
Och till slut: det här är ju inte bara en angelägenhet för amerikanska finanskretsar. Hela världen kastades ut i en finanskris som vi ännu befinner oss i. Om det fanns någon sorts rättvisa i historien skulle det ekonomiska system som gav upphov till allt detta förkastas och revideras. Men så sker inte: den förment kloka marknaden hyllas varje dag och tillåtes styra världens gång.